Aftonbladet – 21 februari 1852, sida 1

branta gångstigen, som snart urartade till en verklig trappa bestående af klippstycken. Oaktadt de voro säkra på sina goda sadlar och gångare, hvilka, liksom alla bergsboers hästar, ägde samma säkra gång, som mulåsnorna i de spanska bergen, iakttogo ändå fruntimren och äfvenledes goldaterne den största försigtighet och lemnade hela sin nppmärksamhet ät vägens svårigheter, under den djupaste tystnad. Vägvisarens utrop och det derpå följande samtalet kunde således höras och kommenteras ända i kolonnens bortersta led. Kado hade stannat, med lyftad arm och sträckt hals, liksom en man hvilken tycks vänta att hans öron bekräfta för honom någon allvarsam tilldragelse. Hvad står på?, yttrade Hervå sakta. xJag bedrog mig, svarade Kado, och jag tackar Gud derför; ty, ehuruväl jag aldrig sett något dylikt med egna ögon ... Vägvisaren afbröt sig tvärt, och, rysande i hvarje lem liksom han varit ett rof för den grufligaste ångest, tillade han: xNej, nej! jag bedrog mig icke; detär trollenp!Hör, nådig herrel Pelven och alla de andra lyssnade uppmärksamt. De hörde då tydligt ett doft ihällande buller, liknande ljudet af en hammare som . slås mot ett smedjestäd af trä. Ibland upphörde hammarslagen, sedan hördes de igen med samma styrka. Dylika ljud tycktes komma från flera håll af dalen. Jag, fortfor skogvaktaren med en sorgsen stämma, jag vet, de hålla nu som bäst på med att klappa svepdukar.s I detsamma betickte han sitt hufvud, lyftade blieken mot himlen och började sakta! bedja. Herv6 befann sig i ett plågsamt bryderi: han kände med sig sjelf att det var nödvändigt att göra ett tvärt slut på detta uppträde,