Aftonbladet – 21 februari 1852, sida 1

Kado gick tyst några steg framåt; sedan tillade han sorgset: Jag är alltför gammal. Om jag vore yngre, skulle jag nog tycka om att begrunda den der saken, ty det ligger mycket godt och vackert :derunder; men vid min ålder ser ni, nådig -herre, om jag ville taga ur mitt sinne en hop öfvertygelser och den tro på menniskor som jag sedan länge förvarat 1 dess innersta djup, så skulle jag ha svårt att finna ersättning för detta allt; jag känner att jag ej skulle kunna öfverlefva en sådan strid. Således, låt oss aldrig mer tala om den saken. Räck mig din hand, Kado., sade Herve. Och han tryckte vänskapligt den hand skogvaktaren darrande af rörelse räckte honom med tillgifven beundran. i Då Hervå vände sig om såg han sin lille adjutant vid sin sida. Hvad var det ni sade mig, Kado,, återtog han, om Groachdalen, som ni kallade den? ; Jag sade, nådig herre, att der ofta är oroigt.n vOroligt! hvad menar han med det, Herve?, sade Francis. l Det vill säga, min kära löjtnant, att den gamle Wilhelm, fordom kallad djefvulten, höll der samling af hela sitt hofvid högtidliga tillfällen, och att ni der vid månans bleka sken sannolikt skall få se groacherne, det vill säga föer och tomtegubbar eller korandoner, hvilka äro små tumslänga medborgare, och till yrket trollkarlar. . ,Godta, återtog Francis, skrattande. Vi få a ett lustigt äfventyr... Hvad det skall bli roligt att skratta l.. En åtbörd och ett utrop hvilken t stannat, fö mannen. Den lilla karavanen had ryggalagt tvenne: tredjedelar af sluttningen, och fortfor att långsamt följa den krokiga.