Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 1

Nej, herr de Pelven, nej; förr skulle jag kunna misstro oskuldens bild; jag ämnade tala om den vackra .vildblomman, skogvaktarens dotter. Andrea, som i detsamma närmade sig brodern, gjorde ett slut på de unga männens samtal. Man vär vid middagstiden; karavanen följde krökningarne af en gångstig, på hvars båda sidor skönjdes, så långt ögat kunde nå, ett ödsligt slättland; enstaka tufvor med hög ginst, nästan af en manslängds höjd, antydde på någon slags odling i den bretagneke ödemarken; här och der framstucko ur den törre sanden granitspetsar; betäckta med svart mossa: fem eller sex kojor, förlorande sig i slättlanI dets medelpunkt; men dessa tecken till ät det fanns menskliga varelser i den ödsligs trakten ingåfvo ej den resande någon Jugnande känsla: de sågo eländiga och dystra ut, och Iderfas anblick ökade endast ödslighetens obehag Karavanen gjorde en halftimmas halt ut denna dystra oas. Framför dörren till der koja, som låg närmast vägen, satt på en bänl eh: ung man, höljd i trasor, med vild blick Toch tärda anletsdrag; han satte vexelvis sin: Thänder upp emot solen med ett utseende a dum tillfredsställelse. I Det är min stackars gosse, som försy Inen slagit hårdt,, sade en gammal gumma som kom ut ifrån stugan, då hon :såg at lHerve närmade sig honom med deltagande Herve lade en silfverpenning i den olycklig: moderns hand och aflägsnade sig från der Ibedröfliga scenen; men, då ban några ögon: blick derefter hastigt vände sig om, blef hal förvånad att se den tokiga gossen lifligt sam tala med-skogvaktåren; han utsträckte sin ban mot norr och talade med en utomordentli färdighet. Men som han i detsammable varse att Herv6 uppmärksamt betraktade ho