Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 1

nom, återföll han genast i sitt förra fåniga tillstånd. ; Det är för ömkligt med den gossen, tycker ni ej det, nådig-herre? sade Kado iförbigående till den unge befslhafvaren. i Denne svarade intet;. men som han börjat fatta misstroende till en så talför och slug idiot, vakade han härefter noga på att denne ej vidare fick språka med vägvisaren. : Man dröjde ej länge att ånyo fortsätta resan, och flera timmar förgingo utan attnågot inträffade, som kunde styrka Pelvens misstankar. Solen var i nedgången; Francis,som hade en särdeles förkärlek för denna stund på dagen, öfverlemnade : sig åt en upprymd och inspirerande glädje, Han författade med hög röst en ballad 1 ridderlig anda, i hvilken hva och en afsällskapet hade sin roll. -Hervå kunde ej afhålla sig från att småle åt sin väns episka improvisation, och åt den på en gång heroiska och burleska endå, han inlade deri Medan han deklamerade: Mac-Gregorerner dotter, hvilken benämning han tilldelat der skottska kämmarjungfrun, böll han tvärt upp: sägande: t ,Vet ni, att hon synes mig. vara den mes tystlåtna och den mest blygsamt beslöjade kammarjungfru man någonsin kan få se? Jag är ledsen att nödgas säga er, att jag hos henne ej funnit någon likhet med denrödbåriga kar rikatur gom ni beskref. för mig.v Jag sade er ju, Francis, attjäg aldrig had sett henne, och jag tillägger att, om hon fort far att resa så der blygsamt beslöjad så lä jag väl aldrig heller få se henne.n Då har jag varit lyckligare än ni,, svarade Francis. ;En förrädisk -vindflökt .har tillåti mig att som hastigast få se hennes behagfull ovala ansigte och ett par perlrader af de aldrahvitaste tänder. . Och hvad hennes smi diga växt och fina. händer beträffar; så vil