Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 2

med mindre doft af vildblomma, mera fina och utsökta former. Bellah tycktes vara det andra exemplet af ett gudomligt mästerverk, åt hvilket skaparen egnat mera omsorg i detaljerna än åt det första, sålunda vinnande i fullkomlighet hvad det kunnat förlora i ursprunglig styrka. Under det Hervå fortfor att gå uppför strandbädden, lyssnande förtjust till sin unga systers stämma — ett ljuft eko från försvunna år — gick den lille adjutanten på afstånd ifrån dem med långsamma steg och hjertat tyngdt af den smärta, som en familjefest inger oss, uti hvilken vi ei äga någon rättighet att deltaga. IL. Sanarella: Ack, nådig herre! det är ett spöke. Jag känner igen det på gängen. Moliere, Festin de Pierre. Snart hade soldaterna på deras chefs befallning tagit sina Vapen och Sppstllt sig i leder. Fruntimren bestego de hästar man hade anskaffat för deras räkning, och de intogo sin plats i medlersta soldatledet; hela skaran lemnade nu byn, med skogvaktaren Kado som vägvisare. För att undvika så mycket som möjligt uppseende och gissningar skulle Hervå, enligt generalens föreskrifter, afhålla gig ifrån att passera genom bebodda trakter, och snart befann sig den lilla skaran, förd af sin jättestora vägvisare, på nästan obanade gångstigar, midtibland sumpiga kärr och moras, omvexlander med torra ljunghedar. Då stiftsfröken styckte at! Andröa tillräckligt länge språkat med sin broder, kallade hon henne till sig med en befallande fråga, och Hervg, som med ledsnad såg systern lemna sig, fann det vara så godt att närma sig den unge adjutanten, hvilken red i spetsen för karavanen.