Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 1

RA 2 BELLA ) AF OCTAVE FEUILLET. Den entusiastiska feberdröm, som på samma gång inspirerat och eggat den unge mannens ädelsinnade beslut, hade svalnat sedan steget en gång var taget; ty naturen har, på samma gång den tillåtit menniskosjölens fibrer att spänna sig ända till entusiasmens högsta toner, äfven satt en gräns för denna själsspännings varaktighet, hvilken skulle kosta lifvet om den varade länge. För Hervå återstod endast det lugna stödet af en upphöjd, fast öfvertygelse: det var nog för att ej ångren kunde få makt med honom, men för litet för att göra honom lycklig. Det är få själar gifvet att finna en tillräcklig söllhet utitankens, förnuftets och handlingarnes kraftiga näring. De flesta känna ett behof af någonting derutöfver, någonting för hjertat, som är för dem lika oumbärligt. Alltför svaga måhända, måste de ibland söka sig en tillflykt, för att få uttönima sina nyväckta krafter uti förströelser af en mindre sträng natur; begåfvade också måhända med en finare organisation, förena de med sina manliga sträfvanden mera ömma böjelser, hvilka de likaledes önskade se tillfredsställda. Hervå hade ej känt hela vigten af sin uppoffring förrän den var giord. Då först framstodo hans känslor, för honom i all deras klarhet lösgjorda ur obeslutsamhetens och villrådighetens yrsel... Han märkte då, i sina minners omutliga trohet, det mer broderliga intryck som fröken de Kergants drag der lemnade lik en hämnande påminnelse. Om också Herv ej kände Bellahs karakter nog för att bibehålla några tvifvel öfver det gätt, hvarpå hon skulle bedöma hans uppfö) Se A. B. Nio 37 och 39.