Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 1

är att generalen hyste för den unga gossen en innerlig ömhet. En vinterdag år 1794 blef Hoche, då han var på väg att återvända till hufvudqvarteret, öfverfallen vid Vilaines stränder af rojalister under Stafflets befäl. Från höjden af en kulle, der han uppehöll sig under triden, såg han helt hastigt sin unga adjutant, under sina fötter, ryckas bort af fem eller sex partigängare. I samma ögonblick störtar sig med lösa tyglar en republikansk officer på den fiendtliga skaran, som bortförde den modiga gossen, och, fattande tag i fångens uniformskrage, lyftade han upp honom på sin häst och återförde denna lefvande trofå ända till kullens fot, der hela generalstaben helsade honom med bifallsyttringar, Genom denna ridderliga bragd hade Herv med en känsla af den lifligaste tacksamhet ökat det vänliga deltagande Hoche alltid bevisat honom. Hvad Francis åter beträffar, hade han till sin befriare fattat en passionerad och entusiastisk tillgifvenhet, . : Några veckor sednare undertecknades den akt, som återförde freden i Vendee och Bretagne. Hervå fick då ett bref från sin syster, i hvilket hon bad honom att för henne och hennes följeslagerskor i landsflykten försöka erhålla tillstånd att få återvända till Frankrike; hon bad dessutom att en eskort republikanska soldater skulle få åtfölja dem ända till Kergant, för att skydda dem emot ett möjligt anfall af de chouaner), som voro fiender till underkastandet och hvilka kunde vilja taga hämnd på fruntimren för den de! markisen haft i denna sakernas lyckliga utgårg. Oaktadt den föga tro Hoche satte til denna ofullständiga fred, trodde han ändå ej ; Chouaner kallades under franska revolutionen de j invänare i la Vendee, som voro af konungens parti i och således ej ville underkasta sig konventet.