Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 3

vid vännens dödssäng. De båda bedröfvade små barnen hade vidden ädelsinnade: adelsmannens härd. funnit ett hem, såsom hade de varit Bellahs, hans enda dotters syskon; de hade fått med henne dela en uppfostran srundad på den mest allvarliga orasorg för deras framtida väl. Då Hervå uppnått sitt sextonde år, blef han skickad till en skola i Paris, den han ej lemnado förr än han ingick militärskolan i Brienne. Vid iskhutet af somnaren kom alltid den unga: mannen till slotet Kergant, men, om han också alltid dit medförde samma erkänsamma vördnad för sin förmyndare och -sammia ömhet för sina båda rtjusande systrar, hvilka möttogo honom med ylädjetårar, . hade dock år efter år nya ideer börjat rota sig 1 hans sinne; I stället förde orundsatser man bibringat honom i barndoven. Samma: dag: som merkisen erhöll unlerrättelsen OM den sår olycktiga utgången af Ludvig XVI:s resa till Varennes, skyndade jan sig att genast återkalla Hervå till sitt slott, medan han förutsåg de förtvifiade ansträngningar med hvilka den bretagnska adeln skulle ägga i dagen sin tillgifvenhet för allt som var lenheligt. och som nu Hotades med undersång: -Hervå lydde och återvände till Kersant, Han tillbragte der några månader i den srufligaste själsstrid, emellan hans hjertas högt alande minnen och hans förstånds öfvertyselser. Derpå tog han hastigt sitt beslut och vegaf sig hemligen till Paris. Kort tid derfer underrättades herr de Kergant genom en. vördnadsfull skrifvelse, att hans pupill, sonen ill grefve de Pelven, ingått såsom frivillig uti republikens armd, Ffrån den dagen, ehuruväl röken Pelven ej kunde märka från sin för-: myndares sida annat än fördubblad ömhet och! välvilja emot henne, vågade hon ändock aldrig 1 hans närvaro nämna sin. brors namn, omedan hon heldre vilie se honom glömd än