Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 3

färdsutskottetsfängelser. Hervå förlorade i honom-— mer -än Jen beskyddare: de rörande aktningsbevis och den uppmärksamma tillgifvenhet han erfarit af Hoche, hvilken mera fäste sig vid likheten i ålder: dem emellan än vid skilnaden i deras rang, gåfvo honom redan. rättighet att värdera och sakna en vän uti den chef man beröfvat honom. ; Det var vid denna samma tidpubkt, genom ett bref dateradt London, Hervå fick underrättelsen att hans syster Andrea, fröken Bellah de Kergant och hennes tante hade emigrerat til England på markisens befallning och -föranstaltande; rörande markisen sjelf yttrade Andråa sig ej, men Hervå fick snart en smärtsam förklaring på denna tystlåtenhet, då han kort tid derefter läste hr de Kergants namn bland de royaiistiska chefers, hvilka i vester gjorde ett så fruktansvärdt angrepp mot den republikanska gränsarmåen, Ifrån den dagen fick den unge krigare temligen ofta bref från sin syster. Det hemlighetsfulla i denna brefvexling, hvilken endast kunde ske på smygvägar, rubbade det förtroende som den nyssomvända patriciern först lyckats tillvälla sig bland republikanerna. — Öaktadt de höga militära egenskaper han fortfor att utveckla hvilade ändå ett halft tvifvel öfver honom och verkade sä att han förblef vid den befälspost hans första vapenbragd förvärfvat honom, ett befäl, som, vid en tid af lika hastiga befordringar till lycka som nedstörtandet från makten, kunde synas underordnadt för en ung man med Pelvens mod och förtjenster. Sorgen öfver denna kritiska belägenhet fördystrade alltmera Hervåns kaakter, som redan långt förut varit gripen af en inre nedslagenhet. (Forts, följer.)