Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 2

er åtminstone en fruntimmersmössa, sergeant. Jag tror snarare det är skottskor. nder hela detta saratal, satt expeditionens efälhafvare på kölen af en kullstjelpt båt och itade i sanden med sin värjslida kabalistiska igurer, under det hans tankspridda ögon tyckes läsa osynliga ord uti en blandad verld af minnen och förhoppningar. En hand, sakta! idrörande hans axel, ryckte honom häftigt ar hans drömmande tillstånd; och på samma gång hördes en klar nästan barnslig stämma yttra bakom honora : . Pelven! Ett lyckligt ögonblick för dig nal-: kas, är det ej så? Lyckligt! Francis, svarade den unge mannen, med ett tankfullt leende, jag vet det ej ännu. Jag har lefvat tillräckligt länge för att redan veta att man ej kan anse ett ögonblick för lyckligt eller olyckligt förr än det förflutit. Huru ?s återtog Francig, i det han med ögon fulla af detinnerligaste deltagande syntes forskande möta sin väng melankoliska blick,för ej denna slup till dig en älskad syster, som du snart får sluta i dina armar? Ar ej detta den sällhet, efter hvilken ni begge under tvenne år förgäfves suckat?p Och vet jag ens, om jag hos henne skall återfinna den syster jag minnes och önskar mig finna? Hon har lefvat sålänge bland mina fiender! Hon lär af allt som omger henne att hata den uniform jag bår, 7; Nej, nej, så kan det ej vara! utropade den unge adjutanten med en liflighet som ögonblickligt färgade hans panna högröd. Man behöfver endast veta om henne hvad ni Hervå sagt mig, det som ni visat mig ur hennes bref, för att en sådan misstanke skall förfalla som alldeles omöjlig, ovärdig! 5 ; Och dessutom, återtog Hervå småleende åt den unge mannens ridderliga häftighet, ;kommer ej min syster ensam. Hon åtföljes a!