Aftonbladet – 16 februari 1852, sida 2

tronen handlar, och hvarföre dröja, då regeringen vägrar att framlägga akterna? då den har nekat, att den gifvit efter för utlandets fordringar? — Så mycket värre! måste man utropa, efter att hafva hört en sådan förklaing, om den för öfrigt är sann, ty ministerens politik har icke varit beroende af någon yttre nödvå tt, I sanning det förekommer 0ss, som en eunctatorspolitik från riksdagens sida vore aldraminst användbar. Om riksdagen på intet vis kännt sig tillfredsställd af utrikesministerns svar på interpallationerna, så har detsamma äfven varit fallet med ministerens private, om än icke officielle chef, nemligen Carl Moltke, hvilken såsom ansvarig minister för Slesvig icke har säte på riksdagen och altså icke kunnat der lägga sitt ord med på vågskålen. Denne lärer nemligen vid en på mötena följande statskonselj hafva uttalat sig mycket skarpt, isynaerhet emot hr Bluhmes påstående, att ministören icke ville hafva någon union, hvari Danmark stod å den ena och Schlesvig-Holstein å den andra sidan — en punkt, som, efter den Cari-Moltkeska pohtiken borde stå in blanco. Då icke hvar och en är så medgörhg, att han såsom utrikesministern, utan protest emottager en tillrättavisning, följde det af sig sjelf, att hrr Sponneck och Bang skarpt vörjade protestera, hvilket gaf anledning till ett mycket stormande möte, efter hvars slut det ryktet, att de smotsträfvige Sponneck och Bang skulle utträda ur ministeren, löpte staden omkring och förundrade hvar och en, som visste, huru ogerna 1synnerhet hr Sponneck lemnar en portfölj; sedan har det äfven visat sig, att det hela var blindt allarm, blott en rarce, som man spelade för sin sjelfständignets skull. Att man öfverallt skönier ministerens själ och ledande tanke, är begripligt, och det har derföre icke heller kunnat tförundra någon att se, att hans excellens Tiliisch, i stället för att återvända till sin post såsom kabinettssekreterare hos H. M. Konungen, har erhållit sitt afsked. Desto mer förundran, ja förvåning har det väckt, att samma öde så föga träffat den slesvigske departementschefen, hr Regenburg, hvilken såsom chef för kyrkooch undervisningsväsendet i Slesvig har gjort den danska saken oändligt mycken nytta, att denne embetsman, som hittills varit konstituerad, till och med erhållit fast anställning. Detta första officiella steg af Carl Moltke är en väl beräknad manöver, som troligtvis är gjord för att slå dunst i ögonen på publiken, som härigenom skall bibringas den tron, att den har bedömt denne statsman orätt. På annat sätt kunna vi icke förklara för oss detta märkvärdiga steg. Den Kongl. teatern. Vid en sådan tid som denna, då frambringandet af originella arbeten är ganska ringa, mäste det i sanning tyckas vara af mycken vigt att vända tillbaka till sig sjelf, nemligen genom att upptaga äldre, åsidolagda mästerverk, i stället för att låta öfversätta efemeriska fransyska stycken för scenen, och upptagandet af Sheridans mästerverk Rivalerne,, hvilket har hvilat i öfver 23 år, kan derföre räknas teaterdirektionen till heder, så mycket mer som stycket framkommit i en öfversättning, som vida troguare än den äldre håller sig till originalet. Publiken, hvilken nästan blifvit bortskämd af den pikanta intrig, som blifvit en nödvändighet i alla nya stycken, och under hvilken ofta en ganska medelmåttig karaktersskildring döljer sig, har godt af att understundom få se stycken, .sådana som de äldre engelska, deri intrigen behandlas såsom en bisak, och allt är användt till en noggrann utveckling af personernas karakterer. Rivalerne, hörer Just till dessa slags stycken, som äro egnade att återföra em publik, som liksom den Köpenhamnska, hvad! smaken angår, till hälften är på afvägar, på rätta vägen; och den har troligtvis sjelf känt det, ty den har vid styckets uppförande helsat det med högljudt bifall. En del häraf tillkommer med rätta skådespelarne, hvilka hafva gjort sitt bästa, på det detta nästerverk med heder skulle kunna trida öfver den danska scenen. På få undantag Pär, lemnade representationen intet öfrigt att, önska; isynnerhet utmärkte sig den unga debutanten, mamsell Larcher, hvilken vi förut hafva omtalat, genom den friskhet och, liflighet, hvarmed hon spelade sin rol. Till de nyheter, som vi under loppet af säsongen hafva att vänta, hörer en ny ballett af vår outtömlige ballettmästare Bournonville, samt ett originalstycke För tio år sedan, som skall vara författadt af samma firma som vi hafva att tacka för En söndag på Amager, och Markattan, en firma, som väl icke har namngifvit sig, men hvartill vår mest omtyckta skådespelerska enligt all förmodan hörer. G. Paris den 4 Febr. 1832. Hvilken massa af ämnen inom fjorton dagar! Inrättningen af en statsminister, af en