Aftonbladet – 16 februari 1852, sida 1

Opåran är, att Molieres Bourgeois gentilhomme blifvit gifven derstädes med Lullis musik. Jules Janin gör sig uti Journal des Debats i sin vanliga måndagsföljetong icke utan en viss bitterhet lustig öfver den gammalmodiga musiken. Men dagen derefter kommer Hector Berlioz uti samma tidnings följetong och reserverar sig emot sin ännu på gamla dagar något för mycket fladdrande medarbetare och försäkrar, att representationen äfven i musikaliskt afseende varit högst intressant; och Berlioz omdöme torde i en sådan fråga väl uppväga hr Janins. En ny tenor vid namn Gueymard, som förnt endast fått uppträda i underordnade roller, har under Rogers långvariga bortovaro debuterat i åtskilliga större roller, bland andrai Le Prophete och i Guillaume Tell, såsom det berättas med framgång. Hans något bristfälliga återgivande af det trestrukna c i den sistnämnde rollen har likväl givit anledning till en ytterst häftig strid bland musici och konstdomare i Paris, huruvida han eger detta c eller icke. Allmänheten, som för närvarande fått sig munlås påsatt i afseende på den politiska diskussionen, har i stället äfvenledes nu kastat sig på denna vigtiga fråga och är delad i tvenne mot hvarandra stående, å ömse sidor ytterst förbittrade partier. Man bör hoppas, attpresidenten snart genom ett dekret gör slag i saken och genom tvistefrågans afgörande försonar de stridande. Att Frankrikes diktator äfven redan sträcker sin uppmärksamhet till musiken och de sköna konsterna, ådagalägges bland annat derige