Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 2

minuters eftersinnande. väro enligt all sannoikhet bestämda för fångar af högre rang. Se, sergeant!, utropade tvärt Colibri, fregatten rör sig ej mer,) Sergeant Bruidoux lemnade nu sin vårdslösa ställning, reste sig litet, med armbågen stödd mot marken, satte sin hand som skärm öfver ögonen för att se bättre, och betraktade sedan fregatten en stund med uppmärksamhet. De äro i ovisshet, men om jag ej bedrar mig, så håller fartyget ännu sjön. Om en timme, mina gossar, få vi säkert utbyta smäckslängar med hvarann. Derpå knackade Bruidoux askan ur sin pipa, och under det han sysselsatte sig med att stoppa den ännu ytterligare en gång, med samma samvetsgranna omsorg som nyss förut, yttrade han vidare: En sak, som kanske skall behaga dig, Colibri, att få veta, är, att vi äro utom skotthåll tör deras kanoner. Om den bär kusten, i stället för att vara garnerad med blindskär på en mils afstånd rundtomkring, vore som en af dessa kuster, som jag förr sett, längs hvilka en tredäckare promenerar lika lugnt, som on dam i en salong — ger du, då kunde fresatten hafva krupit in i viken der och skjutit på oss från en sida, medan den landsatt manskap, som fallit öfver oss från motsatt sida. På det sättet kunde vi på samma gång ha fått stt skott i pannan och ett hugg bakifrån, wilket allt skulle gjort vår belögenhet kriisk.