Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 2

Article Image
utbyta hvilket ord som helst emot ett annat, som : händelsevis kan falla honom lättare : minnet och synas honom ungefärligen betyda detsamma. . Utom. det att språkets och rimmets välljud, der sådant finnes, härigenom :mången gång spårlöst försvinner, förlorar äfven ofta sjelfva sången, om t.ex. komposi;tören eller en omtänksam öfversättare beräknat en stafvelse med ett långt och öppet aljud för en uthållande ton eller en hög tongång, och det faller sängaren in att i stället använda ett annat, låt vara för öfrigt likbetydande ord, som dock lägger ett kort och trångt ieller e-ljud under samma toner. Och sädana exempel saknas alldeles icke från vår opera. För öfrigt är det nogsamt bekant, att ordens läggande under texten i vokalmusik icke just är någon så helt och hållet likgiltig sak, att man dervid bör lemna rum för godtycket. Det kunde eljest en vacker dag hända, att det ginge oss liksom det en gång 1 fordna tider gick magistraten i Hamburg. Man hade nemligen i denna stad en. uråldrig sed, att magistraten skulle hålla ett kalas, och att detta kalas skulle slutas med en dugtig oxstek, hvartill en sång borde sjungas. En poet skref nu till denna kantat med den egna Schwungn, som han förmodligen ansåg vara den för tillfället bäst passande, följande poetiska ord: Wenn wir dann unsre Pflicht fär Stadt und Birger thaten, Dann essen wir in Ruh und Frieden Ochsenbraten.v Och dessa ord lades derpå under den för tillfället komponerade musiken på det sätt, att: den höglofliga magistraten sjöng: dann essen wir in Ruh und Frieden, wir Ochsen ... wir Ochsen ... wir Ochsen ... Braten,. — Också lärer detta hafva gjort den effekt, att hela seden med oxsteken afskaffades. — Innan vi lemna Mercadantes opera, vilja vi lännu slutligen anföra ett allmänt omdöme om denne tonsättare och, i sammanhang dermed, om den nyare italienska skolan af operakonmIpositörer öfverhufvud. Men. då vi icke aj närmare bekantskap känna Mercadantes öfriga arbeten, kunna vi icke tillmäta oss sjelfve nör gon rätt att fölla ett sådant omdöme. Vv

12 februari 1852, sida 2

Thumbnail