Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 1

Man skall måhända säga: Men sådan är ju ofta kyrkosången i Italien. Vi svara härtill: Ja väl! Det är sannt. Äfven vi voro en gång i Arkadien, och vi hafva der till och med hört kyrkosång, som varit ännu sämre än så. Men sådan var den åtminstone icke, efter allt hvad man vet, i det fjortonde århundradet. Och det säges ju dock hafva varit på den tiden, som Manfred och Bianca lefde. Öfver höfvan matta i både dramatiskt och musikaliskt hänseende äro äfven åtskilliga andra stycken, såsom t. ex. Biancas och Viscardos duett i första akten vid deras första återseende — en situation som dock enligt operans plan synes hafva bort behandlas något mera con amore,, — terzetten emellan Elaisa, Bianca och Manfred i slutet af andra akten, manskören i början af samma akt, m. fl. Biancas stora aria i första akten är briljant såsom bravursång, men hvilken dramatisk sanning ligger väl deruti? Bland stycken, hvilka å andra sidan kunna anses förtjenta af uppmärksanihet, såsom i ett eller annat afseende varande af värde, har en insändare i detta blad, som synes höra till Mercadantes och den italienska skolans beundrare, redan företrädesvis anfört Viscardos aria, som börjar operan efter första kören, Manfreds aria, Elaisas kupletter samt qvartetten i första akten, Viscardos och Manfreds arior, samt fruntimmersduetten i andra akten, äfvensom: den stora duetten mellan Viscardo och Elaisa i tredje akten, såsom varande vpallesammans ganska utmärkta. Om vi också skulle tro, att detta loford i vissa afseenden är något för superlativt, t. ex.iafseende på Manfreds stora scen i andra akten, hvaraf vi för vår del endast kunna anse slutet, sedan kören inträdt, såsom något i sitt slag utmärkt, så erkänna vi dock med nöje, att dessa mnumror i allmänhet dels genom melodiens behag, dels genom stäms förning och instrumentering, hafva ett verkligt musikaliskt värde. Vi vilja i detta afseende till och med äfven gerna tillägga Elaisas och Biancas duett i första akten hvilken också har dramatiskt värde, som kan. ske skulle ännu mera framträda, om en de,