Aftonbladet – 10 februari 1852, sida 3

och hade desamma visat sig särdeles fördelaktiga. (U.) BLANDADE ÄMNEN. ETT BARNS DRÖM OM EN STJERNA, af Charles Dickens. Det var en gång en liten gosse som ströfvade omkring och undrade öfver allt hvad han säg. Han hade en syster som ocksä var i barnaåldern och hans ständiga följeslagerska. De begge barnen kunde hela långa dagar sysselsätta sig med att undra och fördjupa sig i betraktelser. De undrade öfver blommornas fägring, de undrade öfver himlahvalfvets: höjd och azurblåa färg; de undrade: öfver det genomskinliga vattnets djup; de undrade öfver Guds godhet och makt som skapat hela denna sköna verld. De brukade stundom säga till hvarandra: om alla små barn här på jorden -doge, männe blommorna, vattnet och himmelens skyar skulle sörja? De trodde de skulle sörja. Ty, sade de, knopparne äro blommornas barn; och de små ljusa fläckarne, som lekå kurra gömma uppå himmelen hela natten, mäste säkert vara stjernornas barn, och de skulle nog blifva sorgsna om de ej mera fingo se sina lekkamrater, menniskornas barn här nere på jorden. Det var en klart tindrande stjerna, som alltid strålade fram ur-skyn förr än de andra, helt nära spetsen på kyrktornet, öfver grafvarne. Den stjernan förekom barnen större och mycket vackrare än alla de andra och hvarje natt vakade de små till dess hon syntes, stående hand i hand vid fönstret. Den, af dem som då var nog lycklig att först få sigte på henne, utropade genast: Jag ser stjernan! Och ofta bär de det att begge två på samma gäng gjorde detta utrop, emedan de sä väl visste hvar stjernan skulle uppstiga och blicka mot dem. Omsider fästade de sig så vid henne och blefvo sä förtroliga vänner med stjernan; att innan de gingo till hvila, de alltid tittade ut genom rutan ännu ytterligare en gäng, för att helsa henne god natt; och när de sedan, hvar och en i sin lilla bädd vändt sig mot väggen för att inslumra, brukade de alltid sluta sin aftonbön med att säga: Gud signe stjernan! Men, medan systern ännu var blott ett barn, endast ett litet barn, började hon tyna bort och blef så klen och svag, att hon ej längre kunde under nattliga timmar stå vid fönstret; och då säg gossen bedröfvad ensam ut mot rymden. När han då säg stjernan, vände han sig till den bleka sjuklingen på bädden och sade: Jag ser stjernan! och då spridde sig ett leende öfver systerns anlete, och en späd bruten stämma framhviskade: Gud signe min broder och stjernan!, s Och så kom det snart en tid, alltför snart! då gossen alldeles ensam säg ut genom fönstret, och dä det bleka anletet, som log emot honom frän bädden, ej mera fanns der; och då i stället det fanns en liten grafkulle ibland de andra grafvarne, hvilken ej fönnits der förr; och stjernan kastade länga strålar ner emot honom, sä som han såg det genom sina tårar. Nu blefvo dessa strälar så klara, och det förekom honom liksom bildade de en lysande brygga eller väg emellan himmelen och jorden. När gossen sedermera gick till sin ensliga bädd, drömde han om stjernan, och han drömde der han låg, att han såg en mängd menniskor upptagas på denna strålande väg af englar. Och stjernan öppnade sig, och visade för honom en:stor verld af ljus, der. ännu flera englar väntade för att emottaga dem. Alla de englar, som väntade der, blickade med glädjesträlande ögon emot menniskorna, som fördes upp till stjernan; och nägra af englarne kommo fram ur det ljusskimmer i hvilket de stodo och föllo menniskorna om halsen, kysste dem ömt och förde dem sedan med sig bort genom vägar af ljus, och de syntes så lyckliga i hvarandras sällskap, att den lilla gossen, der han läg i-sin bädd, gret af glädje. Men der voro många englar som icke gingo med de andra och en ibland dem igenkände han. Det lidande anletet, som en gäng blickade emot honom från bädden, syntes nu triumferaade och strälande: men hans hjerta igenkände genast systern ibland alla de andra. Hans englasyster hade stannat nära ingången till stjernan och frågade ledsagaren för dem, som fört alla menniskorna dit upp: Är min broder kommen? n Och han svarade: nnej!n och med uttryck af förhoppning vände kon tillbaka, då brodern utsträckte sina armar emot henne och ropade: O! min syster, jag är här! Tag mig till dig!. och då vände hon sina strålande. ögon till honom, och det blef natt; och stjernan lyste in i rummet och sänkte sina länga strälar ned till honom, säsom han tyckte sig se det genom sina tärar. Alltifrån den stunden blickade gossen upp till stjernan, sä, som till det hem dit han skulle gå, när hans tid var kommen, och han tänkte att han icke tillhörde jorden ensam, utan äfven stjernan, emedan hans syster såsom engel gätt dit före honom. Der föddes en liten pilt, en broder: till gossen ; men under det pilten ännu var så liten att han cj hunnit framstamma ett ord, utsträckte han sina späda lenimar på sin bädd, och dog. Nu igen drömde gossen om stjernan, att den öpphade sig; om englaskaran, om menniskorna som gingo dit upp; och han säg huru englarie också nu vände sina strälande ögon emot menniskornas anleten. Och englasystern sade till ledsagaren : Ar min broder kommen ? OckK han svarade: Icke den du väntar, men din andra broder.x Och son barnet tog den lilla nyblifna engeln på sina armar, utropade han: O! min syster, jag är här! Tag mig till dig! och hon vände sig till honom och smålog, och stjernan lyste så klar. Gossen växte och blef yngling, och han var sysselsatt med sina böcker, då en gammal tjenare kom till honom, och sade: Din moder är ej mera. Jag bringar hennessista välsignelse till hennes älskade son! Den derpå följande natten säg han åter stjernan, och englarne och menniskorna sä, som han förr: sett let. Och englasystern sade till ledsägaren : Är min broder kommen P Och han svarade: Din moder !, Ett jublande glädjeskri hördes nu från hela stjernan, derför att mödren var äter förenad med sina två små barn. Och ynglingen sträckte mot dem sina armar och utropade: O! moder, syster och broder; jag är här! Tagen nig till eder! men de svarade Honom : rInte ännu,n Och stjernan lyste äter så klar. Han uppnädde mannaäldern, hans här grånade, och han satt i en hvilstol framför brasan, nedtyngd f sorger, och ögonen fäöktade af tårar, då stjernan innu en gäng öppnade sig för hans syn. Hans englasyster sade äter till ledsagaren: vÄr min broder kommen? Och han svarade: Nej, men hans lilla dotter. Och mannen, det fordna undrande barnet, säg sin, ryss: från jorden bortgångna dotter, säsom en förklaad engel ibland de tre som gätt förut, och han sade: min dotters hufvud hvilar emot min systers sköte, och hennes arm är Slingrad om min moders als, och vid hennes fötter sitter den lille pilten från ordom tid, och jag kan bära skiljsmessan från henne ; risåd vare Herran!, Och stjernan lyste så klar. Omsider blef den gamle mannen en älderstigen gubbe, och hans förr så släta ansigte plöjdes nu af krynklor, och -hans steg blefvo osäkra och stappande, och hans rygg blef krökt. Om en natt, då an läg på sin bädd, och hans barn stodo omkring IONÖmA Uttern se RKA ÖL 0 AT 2 RR