Aftonbladet – 9 februari 1852, sida 1

är påfallande, i synnerhet när man kommer i denna del ifrån de engelska och tyska delarne. I det tyska gebietet slog mig ingenting, så karakteristiskt, så egendomligt för Germanien, som dess — bildstöder. Dessa gestalter ur MNiebelungen Lied med deras djup af vilja ochallvar, dessa ynglingar och flickori hvilkas romantiska skönhet en halft vild mystisk makt tjusar och befaller, stark och ljuf som naturens makt — de vittna om Germaniens ande, om naturens och andens krafter sådana ingen vetenskap förmår att uttömma, ingen exposition att fullt exponera. Detta urgrundsdjupa lif ur hvilket Germaniens ädlaste andar, dess krigare, tänkare och skalder framått, Herman och Gottfried, Schiller och Göthe, Schelling och Hegel och Baader, det talade ur dessa ädla konstverk af tyska konstnärer, och vittnade att Germaniens skaparkraft lefver frisk och ung nog att inspirera nya sferer af lifvet. Frankrike hade framställt några plastiska konstverk af en förfärlig verklighet, iden sataniska genren. England hade flera plastiska konstalster, ädla, djuptänkta, framför allt naItursanna — såsom Hampdens och Fairfax staItyer — uttryck af en stark karakter, en bergfast vilja och verklighet; men de ägde icke Idenna germaniska poesi, icke detta onämnbara bortom bergen, som vidgar gränserna för den I synliga verlden, och öppnar sinnet för osynliga, obekanta verldar, på en gång våra och licke våra ännu! — — ) Zollverein, var den enkla prosaiska -inskriften på flera ädla tyska konstverk frår olika tyska stater. Det prosaiska ordets po