Aftonbladet – 7 februari 1852, sida 3

BUR SA VE AVAvy AM FRODO Po TA och som anhöll att f bjuda henne på spektaklet.: Sedan B. förklarat sig vara villig att derpäföljande! dag besöka spektaklet, hade Lindgren aflägsnat sig,! men andra dagen kl. 11—12 äterkommit och omtalat, att det ieke den dagen spelades pä kongl. teatern, af hvilken ersak hon föreslagit att B. mätte den aftonen. besöka figurteatern. Äfven härtill hade B. lemnat sitt bifall, och sedan hon af L. emottagit en biljett till figurfeatern, hade hon omkring kl. !Y, 7 begifäit sig dit. Icke anande nägot ondt, qvarstadnade B. der till spektaklets slut kl. ?, till 9, utan att hon derstädes sammanträffade med den herre, af hvilken hon föregifvits vara ditbjuden. Vid sin hemkomst hade hon tyckt sig förmärka, att köksdörren icke varit riktigt igenlåst, och sedermera vid sitt inträde i rummen hade hon saknat de persedlar, som här ofvan finnas uppräknade. Filltalade Lindgren uppgaf, att hon mändagen denl. 19 Januari träftat Sundqvist icke längt frän huset N:o 67 vid Regeringsgatan, den L. icke tillförene kännt eller sett, dervid denne, som sagt sig vilja fria till grosshandl. Lindes jungfru, anmodat L. att gå app och fräga, om han icke kunde få bjuda henne till morgondagens spektakel. Sedermera hade så tillgätt, som B. förut berättat. Sundqvist hade anskaffat biljett ieke blott ät B., utan äfven ät L., som äfven sade sig hafva under hela representatioaen uppehällit sig på teatern och der varseblifvit jungfru R. Af en händelse hade L. och S. derpåföljande thorsdag sammanträffat på Ladugärdslandstorget, dervid S., sem bedt L. kalla sig Calle, anhållit att på fredagen få träffa L. vid hörnet af förenämnde torg och kyrkogärden. På bestämd tid och ställe hade L. infunnit sig, då S. lemnat till L. en gräddkanna, 2 matskedar, 4 gafflar och 3 theskedar af silfver oeh anhällit, att hon måtte, emot erhällande af 2 rdr bko, begifva sig till banken, för att belåna nämnde persedlar, och sedermera äter komma med de penningar som derföre kunde erhällas, til förberörde ställe, der S. under tiden skulle invänta hehne. Under vågen till banken hade L. kommit att tänka på, att hon möjligen kunde löpa nägon fara om hon komme till banken med persedlarne, hvarföre hon, som sett en karl, hvilken sedermera befunnits vara Alm, stäende på Slottsbacken, frågat denne, om ieke han ville belåna sakerna ä banken. Sedah Alm gifvit sitt samtycke dertill, hade Alm oeh L. ätföljts till Jerötorget, der L. qvarstangat, medan A. skulle uträtta uppdraget; men -uänder tiden hade kommissarien: Thomasson infunnit sig och gripit dem begge. : Sundqvist förklarade alla L:s uppgifter osanna och ville till en apnan dag med vittnen styrka; att ban ieke å dedagar L. uppgifvit varit utom sin: bostad, af hvilken orsak, ätvensom för Alms efterspanande mälet blef till nästa thorsdag uppskjutet. — Sedan ransakning med förre arrendatorn Carl Erik CaHin och äkaredrängen Johan Petter Löfgren, tillgeklade för att hafva begätt den hos krögerskan Christina Lundqvist i början af Sept, sistl. är föröfvade större penningestöld af 1890 rdr rgs, frän No-l: vember mänad fortgätt ä rädstufvurättens fjerde af delning har i sammanhang dermed företagits ransaäkningen angäende det förut i Aftonbladet ommnämndål rånet från skomakaregesällen Gustaf Envall, derför ofvanmämnde Löfgren: jemte äkaren Ludvig Rudolf Wiberg ech åkaredrängen Anders Magnus Wilhelm Andersson äro anklagade. Måälseganden Envall, som i poliskammaren uppgifvit Wiberg oeh Andersson, säsom de brottsliga, påstod au, att han bestämdt igenkände Wiberg och Löfgren, säsom de der föröfvat rånet, hvarmed sätillgätt, att, då Envall, som Trettondagen kl. omkring 11 på aftonen öfver Carl XIII:s torg begifvit sig från staden hem till tin bostad på norr, vid ankomsten till den tilla porten som leder ut till Enkhusgränden; halkat omkull, två karlar, dem Envall säsom förut är nämdt igenkände i Löfgren och Wiberg, kommit till och, sedan de tjenstvilligt hjelpt Envall på benen, baktill fattat tag uti hans rockkrage och sämedelst, utan att lyssna till Envalls naturliga fråga: hvad ska ni med min rock att göra?, afdragit rocken, den Löfgren behållit för sig, hvarefter Wiberg vridit Envalls medhafda sidenparaply ur hans hand, utan att å Envalls andra fräga: hvad ska ni med min paraply att göra?, lemna annat svar än ett slag för högra tinningen, deraf Envall fallit omkull och blifvit yr i hufvudet. Innan Envall hunnit resa sig, hade rånaree försvunnit med sitt byte, hvaraf Envall icke fått se en skymt förrän påföljande lördagen, då han varseblifvit förre artilleristen Anders Pettersson, klädd i den af ränarne tagna rocken, hvilken Pettersson uappgifvit sig hafva köpt af Wiberg. De tilltalade, af hvilka Löfgren är gift och har 2 små barn, samt Wiberg är 19 och Andersson endast 18 år gammal, nekade för att hafva begått ränet och pästodo alla tre, att de den ifrågavarande dagen icke ens varit på Carl XII:s torg. Andersson hade varit hemma hos sin moder; Löfgren hade, efter besök å teatern vid Jacobs Bergsgränd, gätt hem kl. 10; och Wiberg hade varit ute och kuskat samt till och med i Enkhusgränden midt för omförmälde port, då han kort före kl. 11 for der förbi med tomt äkdon, tagit emot två herrar, dem han skjutsat den ena till Storkyrkobrinken och den andra till Södermalmstorg. Dä Wiberg kl. efter 11 återkommit till Brunkebergstorg, hade der varit tomt, och kl. half 12 hade W. farit kem. Som de anklagade likväl icke kunde bestrida, att de tillsammans gått omkring och på flera ställen utbjudit den rock, som blifvit ränad frän Envall och hvilken omsider försälts för 4 rdr banko til bemälde Pettersson, sökte de efter bästa förmåga skjuta ansvaret pä hvarandra. Wiberg påstod att det var Andersson som försält rocken, hvaremot såväl denne som Löfgren pästodo att Wiberg var säljaren och att de endast varit med i Wibergs sällskap vid atbjudningen och försäljningen, utan att deri ha något eget intresse. — Paraplyen hade återfunnits hos Anderssons moder, som förmält sig ha fätt den ipant af Wiberg. — Mälet uppsköts på ätta dagar. — I natt har äter ett stormigt uppträde egt ruml bland personalen vid allmänna renhällningen ä norr. er att de blifsit misshandlade af tillsyningsmanen Lamberg, hade de nekat arbeta, så att sedan förkälländet blifvit anmäldt för polismästaren, befallning mäste utfärdas em semtliges uppkallande i dagj till polisförhör. ; IE so Poliskammaren var i följd deraf formligen belägrad och! det stora antalet af bjomen, af hvilka flere voro druekra, förde ekt sädant buller och oväsende, att tilljge af dem mäste införas i arrestantrummet. Tre af bjonen, hvilka gälla. för hufvudmän och kallas j basar,, infördes först. Entreprenören för allmåögna renbällnidgen direktören Bäng, äfvensom dess bokhällare Larsson, vero äfven närvaresidö. Larsson berättade, att dä uppsyningsmannen Låmberg i går afton för honom anmält att renbållningskarlen Eriesson!) öfverfallit Lamberg, hade E. blifvit afstraffad med 25 prygel. : Eriksson bade derefter jemte hela personalen öfverfallit kamberg. Alla bjonen, tre i seråer införde, hade icke näget att klara mot hvarken hr Bäng eller Larsson, men ville endast bli förskenade. från misshandling at Lamberg, helst :de .ansägo sig ej böra bli fläådda utan handterade :sem menniskor och ej sem djur. Sedan polismästaren förkunnat att Lamberg ieke vidare skulle användas till tillsyningsman, lemnäde allesamrnans. polisen i största stillhet och :synbarligen förnöjde. — Drängarne Nils Eliasson och And. Gust. Andessson, i tjenst hos bryggaren Ackerman, voro i går uti poliskammaren tilltalade derföre, att de sistlidne thorsdagsafton hade i rusigt tillständ fört oljud ånäringsidkerskan. Rolanders vid Stadsträdgärdsgatan be lägna krog och dervid slagit sönder bäde stolar ceh bord. Dä poliskonstaplar, eftersände, infunnit sig och försökt forsla väldsverkarne till sin bostad, hade de under vägen oqvädat dem. — De tilltalade mnekade naturligtvis att hafva varit rusiga, men. sådant Ve AE