. Sverige, linet i sin bästa blomstring — ty skönast är linet i nörden — och -mellan liaet och furorna är ett förhållange, värdt att oehandlas i ett Eventyr af H. U. Anderse Den späda linplantan, uppfostrad i farornas skydd, ödmjuk vid deras fötter, skördas af menniskohand, skiljes från furuskogen, beredes, spinnes, väfves. De stolta furerna falla för yxan ned i de strida bergsströmmarne, flottas af dem ut åt hafvet. Här resa de sig upp på nytt, men utan qvistar och löf, nakna. Vid hafvet träffa de linet åter, men förvandladt. Linet har blifvit lärft, och omkläler nu furan allt till dess topp med ett löfverk af hvita segel, lekande för vinden. Den illa blygsamma plantan har blifvit trädets herrskarinna, och förer det med sig ut i den vida verlden att besegla hafven, att föra jordens produkter från det ena folket till det andra, att lefva och dö tillsammans, långt från leras moderjord. Så ha de kommit till kristallpalatset med jordens håfvor från fjerran ändet; så synas de tillsammans, trädet och plantan, äfven på expositionen, i den svenska spinnrocken med lintotten uppå. Liknande jemförelser — och än mera märkvärdiga i afseende på förvandling från naturprodukt t:ll konstprodukt — kunde fortsättas oändlighet, och uppvisas med alla ting på expositionen. Hvad som icke här kunde uppvisas, var slektriciteten i dess första råa skepnadimenniskoinbillningen, neml. som Jupiters åskvigg. Men hvad som här uppvisades var det bruk som Prometheus-anden i menniskan gjort af den fruktade elden iskyn öfver henne; af den mystiska kraften, som hon känner — utan att känna den — under namnet Elektricitet. Man såg den förstörande elden hemtas ur skyn af menniskohand, och brukas af denna till jordens nytta. Man såg vmepniskohänder leka