UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 1 Febr. 1852. Det har, då skett, hvad vi sednast bebådade såsom förestående: den nya ministeren, hvars dolda tillvaro vi anade, har nu trädt fram med nedfäldt visir, icke längre såsom en öfvergångsministår, som genom sitt sväfvande hit och dit vill manövrera sig fram till ett slutligt afgörande, utan såsom en. yttring af en energisk vilja, som icke döljer hvad den för i skölden. Denna öppenhet, som man äfven kan kalla fräckhet, tycka vi föröfrigt om; ty oppositionen vet nu, men också först nu, hvad den har att hålla sig till. I det ögonblick, då Carl Moltke, iklädd ansvarighetens toga, satte sig på högsätet, och genom kungörelsen af den 28 Januari visade oss det horoskop, som han ställt för Danmarks framtid, måste kampen begynna: icke en glad tornering, utan en allvarlig strid, som säkert skall medföra stora skakningar. Men vi skola icke förlora oss i deklamationer och reflexioner, utan deremot gifva en historisk framställning af det som passerat, hvarvid vi på förhand fästa läsarens uppmärksamhet på, att här icke är fråga om en Kråkvinkelspolitik, hvars detaljer blott interessera de invigde, utan att den skedda förändringen i Danmarks politik är af en sådan beskaffenhet, att den icke blir utan inflytande på Nordens framtid, om intrigen icke qväfs i födseln. o Ehuru man icke känner regeringers afsigt i sin vidd, hade man dock en aning derom några dagar förut, och det föll derföre af sig sjelf att gamle Grundtvig, som minst af allt är diplomat, den 26 Januari föreslog i Folkethinget, att man skulle uppskjuta budgetens tredje behandling, tills en ministör blifvit bildad för hvilken han hyste förtroende. Oaktadt en sådan åtgärd af mångfaldiga, så väl formella som reella grunder, var otjenlig, bland annat derföre att förslagets antagande i utlandets ögon skulle se ut soma en skattevägran, och emedan ministerföräridringen icke var of