Aftonbladet – 5 februari 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 5 Februari. Våra åsigter om den ministeriella ansvarigheten ha i dag åter föranledt en artikel-i Svenska Tidningen. Den har emot våra framställningar egentlisen icke haft annat att erinra, än att den af ss förordade ovilkorliga ansvarigheten redan innes, emedan statsråden, enligt nu gällande srundlag, äro pligtige att göra föreställningar not alla de af konungen dikterade beslut, som äro stridande antingen emot grundlag eller allmän lag, eller emot rikets sannskyldiga nytta; hvartill Sv. Tidningen lägger det märkliga yttrande: att reservationen icke skyddar för ansvar efter 107 S RB. F. Om förhållandet skulle vara sådant, hvarom tvista vi-då? Ty något annat ha vi ju icke åsyftat. Hitintills hafva likväl de konservative -envist bestridt, att ansvarighetslagen skulle kunna tydas så vidsträckt. De hafva tvärtom rubricerat såsom en kränkning deraf om någon velat utsträcka ansvarigheten längre, än till de positiva rådslagen. Det fägnar oss, att de konservativas organ nu vill: gå vida längre, ehuru dess ord väl ej kunna anses: såsom kungsord eller någon ;authentik tolkning: af grundlag. För vår del anse vi fördenskull fortfarande af vigt, att grundlagen uttrycker samma ord och mening som Sv. Tidningen för tillället vill deruti inlägga, men hvilka de konservative, när det vid: riksdagarna gällt hågot mer än en polemik, aldrig medgifvit och troligen icke heller hädanefter komma att medgifva. . Emellertid är det för oss ganska tilifredsställande att från den konservativa sidan få ett sådant medgifvande, som det vi här antecknat, till framtida efterrättelse. Men om grundlagens nuvarande ordalag kunna, på sätt Svenska Tidningen antagit, tydas så, att de innefatta den vidsträcktare ministeriella ansvarighet, som de liberala bes gärt; hvarföre vill man ej medgifva, att sårid blir. bestämdt uttryckt? Mäånne icke Sv. Tidningen, för konseqvensens skull, skall gå in äfven härpå? I afbidan på en dylik ytterligare eftergift, anse vi oss dock pu å vär sida böra behöriSen uppskatta den medgörlighet, som vår motståndare på sätt och vis ådagalagt i denna fråga. . Men vi kunna icke låta en dylik medrörlighet i ord förringa våra påståenden i sak. Så länge det blott är fråga om ändring i ordalagen, förklarar man det onödigt, emedan de skola redan innefatta hvad som begäres; men när fråga blir om tillämpningen, då kommer nog tonen att förändras. En annan gång torde vi få tillfälle att taga betraktande hvad Svenska Tidningen i sammanhang med frågan om ministeriel ansvarighet yttrar om konungens personliga ansvarighet; men då vi för ingen del vilja sammanblanda dessa helt olika slag af ansvarighet, kunna vi ej heller här blanda dem tillsammans. För vår publicistiska motståndare synes det deremot vara ett hufvudsyftemål att inveckla båda slagen af ansvarighet, så att icke någon af dem kan blifva använd: förr än hos nefterverldenw, SE i NRK