Aftonbladet – 5 februari 1852, sida 1

Jefter furstarnes olika lynnen och de särskilda politiska institutionerna i deras stater: civila embetsmän kunna vara godtyckets verktyg i det ena lindet,. medan i-det andra samma verk utföres på ett råare, men icke mera olagligt sätt af militärens händer; — inten systemet är i grunden alldeles detsamma. Olikheterna i dess praktiska verkningssätt äro blotta detaljsaker, och grunda sig icke på någon ovilja att i dess: fullaste utsträckning erkänna rden despotiska och oansvariga maktfullkom-Ilighetens grundsatser. Det blir den framtida historieskrifvarens sak att afgöra hvad Europa bar vunnit på en reaktion, oändligt mycket Jmera genomgripande än den som följde på freden 1815 och som fann sitt uttryck i den heliga alliansen,. Dess loftalare äro vana att Iprisa den omätliga tjetist;. som kommunismens undertryckande och ordningens återstäl1 lande: gjort menskligheten och civilisationen. Och likväl kan faran, hvarmed den förstnämnda hotade det europeiska samhället, väl ifrågasättas, och värdet åt det allmänna lugnet måste 1 hög grad avses; bero på de uppoffringar, för: hvilka det köpes, och på utsigten för dess varaktighet. Om de heligaste förbindelser : blifvit samvetslöst hånade, om lag och rätt blifvit trampade under fötterna — då är ordniingens upprätthållandes en ganska tvifvelaktig fördely Denna ording. bör långt heldre kallas anarki, ty det är den il grunden och dess karakter är högst afskyvärd joch demoraliserande.: Folkuppror, äfven när de åtföljas af våldsamma angrepp mot lif och Jegendom, vanära icke ett omen i. högre -grad län det militäriska. tyranniets våld, som kläder sig i skenet af den lagliga myndigheten. Folkens oordningar kunna förorsaka odrägliga! skador och drabba enskilda med stora och oförtjenta lidanden, men militärförtrycket har ett långt större utrymme för sin verksamhet, och måste antingen undertrycka eller :moraliskt förderfva en hel nation. Detta är skilnaden mellan akut feber och den långsamma aftyning, som åtföljer kroniska lidanden., : RAR NER TA ot tt RONNE ARGA — Bland den oupplystare delen af allmogen och arbetsfolket i flera af rikets provinser herrska de mest falska föreställningar om bränvinets nytta äfven för det uppvexande slägtet, tilll. och med för nyfödda barn. En för oss omtalad särskild händelse har nyligen påmint oss om detta missbruk af den vådliga drycken. . Då en torpare, som med sin hustru och ett några månader gammalt barn inkommit hit till hufvudstaden; bjöds en sup bränvin, ville ban, före dess förtärande, drypa några droppar af den älskade drycken på en: bit bröd åt det lilla barnet, och då han varnades för vådan häraf, föll han i stor förundran. Han ansåg det vara synds att icke -unna barnet någon del af det goda, hvarpå han sjelf satte så stort värde, och kunde med svårighet fatta,l att bränvinet skulle vara skadligt för. barn. Väl hade han förut iakttagit, att .då barnet fått några droppar, blef det likasom litet hyrt, i hufvudet, men deri hade han blott sett lett bevis på bränvinets naturliga och som han förmodade äfven nyttiga inverkan på barnet. ; Vi ha sedermera sökt skaffa oss några vi Idare underrättelser om detta förderfliga bruk, -toch man har från flera håll sagt oss; att det icke är sällsynt utan snarare allmänt på fleral lorter. Vi erinra oss äfven att det tillförene blifvit i tidningar omtaladt. Det är således icke underkastadt tvifvel, att jen del af nationens uppvexande slägte i sin Ispädaste ålder inviges åt en framtid som hotar med fysiskt och moraliskt förderf; att sådant sker af den gröfsta okunnighet om bränvinets egenskaper och att det oftast just är sjelfva föräldrakärleken som föranleder barnens olycka. 2 Emot dylika skadliga fördomar och förvillelser,. som den vi här vidrört, är det pressens, hela den upplysta delens af nationen; sjelfva statsmaktens skyldighet. att uppträda. J Genom att framhålla de förderfliga verk: ningarne af dylika: förvillelser, kan pressen uträtta åtskilligt till spridande af sundare åsigter. Om än tidningarne ej komma till de fattigare kojorna; kunna dessas invånare i andra Jeller tredje hand få kännedom om pressens framställhingar i ämnet. Den upplystare delen af natiohen kan geThom bibripgande af upplysningar, råd och varningar samt framför allt genom egna exempel verka på massan af folket. Attförsumma sådant, att inskränka sig till en flygtig kännedom om skadliga och orimliga bruk hos: det Ifattigare folket, utan att söka kraftigt motverka dem, är i sådana fall som förevarande ett verkligt förräderi mot fäderneslandet. Äfven regeringen sjelf bör, i frågor af denna natur, icke vara overksam. När till dess kunskap kommer, att oordningar, fördomar och Master herrska inom någon del af samhället, Imå den genom de civila och andliga myndigbeterna i landsorten söka utröna rätta förhålMHandet, och på denna väg medverka till det ondas undanrödjande. Vi äro visserligen ings vänner af den centralisation, hvarmed regeringen ingriper i de mest enskilda förhällanIden; men då nationen i viss grad är van att af sin regering fordra eller vänta en omtanka, som går in i det mest enskilda och speciella, så synes oss att den icke kan utöfva en sådan omtanka inom ett tacksammare och nyttigare fält, än då den omsorgsfullt våkar öfIver allmän sedlighet och upplysning. MINER ee I) — D; M. konungen och drottningen gåfvo i går afton souper med dans å k. slottet. I — K. M. bar, enl, P. T., på gjorda ansökningar, beviljat afsked ur krigstjensten med pension; för tredje majoren vid Norra skånska infanteriregementet C: A. T. Bergengren; kaptenen vid Svea artilleri-regemente J. H. JA. Lundin och kaptenen vid Dalregementet, L. T. Sebell, den sistnämnde med rättighet att fortfarande bära regementets nuvarande uniform. — I successionen efter expeditionssekreteSS KSPRESE: JR EI 0 BIE UPEUADDTENAP SING NED hå Se VE TA RR 0 ;