Aftonbladet – 4 februari 1852, sida 1

förirra sig i vintermörkret. Fyra expeditioner voro beredda att följa detta spår: det af sir J. Boss, den gamla polfararen, förda och af Hudson Bay-kompaniet utrustade skeppet Felix; de af Förenta Staternas regering i berömlig täflan utsända skeppen Advance och Rescue; lady Franklins expedition under kapten Penny, åtföljd af skeppet Sophia, och engelska regeringens expedition under kapten Austin, bestående af skeppen Resolute, Assistance och Pioneer. Sir John Ross expedition uträttade så godt som ingenting, och måste, efter ett fåfängt försök att framtiränga bortom Cornwallisön, vända om. De amerikanska skeppen Advance och Rescue skulle sannolikt ha uträttat mera, om deras kapten de Haven hade kunnat besluta sig till öfvervintring. Men han vände om i afsigt att nästa sommar fortsätta sina efterforskningar, och blef vid mynningen till Wellingtonkanalen innesinten af sammanpackade ismassor. Dessa voro icke fasta, utan drefvo omkring i hafvet. Så blefvo de som fångar drifna uppför Wellingtonkanalen ända till 759 25-nordl. latit., och drefvo derpå åter sydligt genom Langastersundet, som de uppnådde i November. Under denna ofrivilliga fart voro skakningarne till följe af isens sprickning så våldsamma, att de ofta icke kunde upptändaeld ombord på skeppen. Kölden var utomordentlig. Qvicksilfret i thermometern stelnade. . Madrasserna fröso i hvarje tum, och kaffe och soppa förvandlades till is, så snart de togos af elden... Den betydligaste issprickningen försiggick i November, December och