Aftonbladet – 3 februari 1852, sida 2

;anska prinsarnes person kränka eganderätten, repulikens president likväl icke skulle rättfärdiga franska. Ikets förtroende om han tilläte, att den egendom, om bör tillhöra nationen, skiljes från statsegendomen;,.. I betraktande deraf, att, enligt gammal fransk rätt, ibehållen .genom dekretet af den 21 September 1790, ch lagen af den.8 November 1814, all den. egenom, som tillhörde-furstarne vid deras uppstigande 3 thronen med full rätt och ögonblickligen förenades ed kronans egendomar; s hå Att sälunda dekretet af den 21 September 1790; ksom lagen af den 8 November 1814, stadga: j Den enskilda egendom, som tillhör. den furste, hvilken uppstiger på thronen, och den egendom han under sin regering besitter, af hvad namn den vara må, förenas med full rätt och ögonblickligen med nationalegendomen, och verkan af denna förening är ständig och. oäterkallelig; Att denna grundsats hållits i helgd i monarkiens flägsnaste tider; att man, bland annat, kan citera. Ienrik IV:s exempel, ty då denne furste ville, geom. patentet af den 15 April 1590, förhindra sin gendoms förening med kronans, vägrade parlamentet: Paris att inregistrera detta patent, efter hvad af rotokollet för den 15 Juli 1591 synes, och Henrik V, som sednare gillade denna fasthet, utfärdade, i uli mänad 1607, ett edikt, som återkallade hans örsta patent; ; . I betraktande deraf, att denna monarkiens grundegel tillämpats under Ludvig XVHI:s och Carl X:s. egeringar och blifvit i lagen af den 15 Januari 1825 örnyad; Att den af ingen lagstiftningshandling blifvit upp äfd den 9 Augusti 1830; dä Ludvig Filip mottog ronan; att sålunda, just genom detta mottagande, 1wela den förmögenhet, han vid denna tidpunkt egde, lef statens obestridliga egendom; I betraktande deraf, att den donation af all sin sgendom, under förbehåll af nyttjanderätt, som Ludrig Filip den 7 Aug. 1830, samma dag som konungarärdigheten anförtroddes honom, och före dess motagande, som skedde den 9 i samma mänad,: gjorde. ill förmån för sina barn, med undantag af sin äldste son, endast haft för ändamäl att förhindra förningen med statsegendomen af den betydliga förmöxenhet, som egdes af den till thronen kallade fursten; Att sedermera, dä dettasteg blef kändt, det på let högsta ogillades af-allmänna opinionen; Att om det-icke blef annuleradt, så är orsaken derill den, att det icke, säsom under den gamla monarkien, fanns nägon myndighet, som var kompetent att. beifra kränkningen af de allmänna rättsprincipery,. hvilka fordom värdades. af parlamenterna; Att genom att förbehälla sig nyttjanderätten till dep i donationen inbegripna egendom, Ludvig Filipi sjelfva verket ingenting afhände sig, utan. ville endast försäkra sin familj om ett fädernearf, som rätteligen blifvit statens; Att sjelfva donationen, icke mindre än uteslutandet af den äldste sonen, under förutsättning af hans uppstigande på tronen, utgjorde från Ludvig Filips sida det formligaste erkännande af denna grundregel, emedan det fordrades så många försigtighetsmätt för att eludera. den; Att man förgäfves skall invända, det föreningen af: prinsens egendom med statens endast borde vara. en följd af hans mottagande af kronan, och att, då detta skedde först den 9 Aug., sä bör den den 7 i samma mänad gjorda donationen ega gällande kraft; I betraktande deraf, att Ludvig Filip denna sistaämnde dag icke längre var någon privat person, emedan de båda kamrarne förklarat honom för fransmännens konung endast med vilkor att han skulle aflägga ed på chartan; Att, derigenom att han mottog kronan, han var kooung redan den 7 Aug., emedan nationalviljan denna dag uttalat sig genom sin organ, de tvenne kamrarne, och att sveket mot en lag är icke mindre verkligt derföre att det är uttänkt med förutseende af ett faktum som man vet skall omedelbart inträffa; I betraktande deraf, att den i donationen af den 7 Aug. inbegripa egendom, sälunda oäterkalleligen införlifvad med statsegendomen, icke kunnat derifrån skiljas genom bestämmelserna i art. 22 af lagen af den 2 Mars 1832; Att det, tvärtemot alla grundsatser, skulle vara att ät derna lag gifva retroaktiv kraft om man ville läta den tjena till bekräftelse på en handling, som var fullkomligt ogiltig enligt den lagstiftaing, hvilken var gällande vid den tidpunkt då denna handling upprättades; — Att för öfrigt denna lag, dikterad af ett enskildt intresse under inverkan af en tillfällighetspolitik, ickö kan göras gällande mot statens outplänliga rättigheter och den allmänna rättens orubbliga grundsatser; I betraktande dessutom deraf, att sedan statens rättigheter sålunda blifvit bevakade, det ännu återstår den Orleanska familjen mer än hundra millioner, med hvilka den kan upprätthälla sin rang i utlandet; I betraktande också deraf, att det är lämpligt att fortsätta utbetalningen af det ärliga anslag af 300,000 francs, som blifvit uppfördt på budgeten säsom hertiginnans af Orleans enkeunderhäll, Dekreterar republikens president: Art. 1. Den fasta och lösa egendom, som inbegripes i konung Ludvig Filips donation af d. 7 Aug. 1830, återställes till statsegendomen; Art. 2. Staten ätager sig betalningen af den sista styrelsens civillistas skulder; Art. 3. Hertiginnans af Orleans enkeunderhäll af 300,000 fr. bibehälles; Art. 4. Den sålunda, på grund af art. 1, till staten ätergängna egendom försäljes skyndsammast genom domänadministrationens försorg, och behällningen af denna försäljning fördelas pä sätt nedan stadgas: De härefter följande art. 5—13 fördela den af försäljningen härflytande summa mellan vissa välgörenhetsanstalter, och sedan dessa erhållit de för dem bestämda belopp, anslås det öfriga till hederlegionens dotationsfond, i följd hvaraf kommer att årligen utbetalas till Riddarne (såsom tillförene) fr. 250,. Officerarne. . . . . . 500. Kommendörerne . . . . 1000. Storofficerarne . . . . 2000: Storkorsen . . . . . 3000: ! Dessutom införes en militärmedalj, som för de soldater och underofficerare, hvilka erhålla den, under vissa vilkor, som framdeles skola bestämmas, medför en lifränta af 100 francs. Art. 14 lyder: I betraktande af förestäende, afstår republikens president från hvarje reklamation i afseende på de mot familjen Bonaparte 1814 och 1815 utfärdade konfiskationspäbud. Detta dekret, likasom de öfriga, är dateradt den 23 Januari och kontrasigneradt af Casabianca. Dessa dekreter hafva i Paris frambragt en smärtsam sensation så i de högsta politiska kretsar som bland massorna, och man är allmännt öfverens om, att anse dem såsom de största politiska misstag Louis Napoleon kunde begå. Utom de trenne ministrar, hvilka, såsom vi ofvanföre nämnt, : afgått ur styrelsen beldre än att hafva någon del i dessa åtgärder, hafva äfven krigs. och marinministrarne, S:t Arnaud och Ducos, begärt sitt afsked, men låtit af presidenten förmå sig att bibehålla sina portföljer. Äfven utrikesministern Turgot skall hafva varit emot dekreterna, men dock icke gått så långt i sitt motstånd att han begärt afsked. Dessutom hafva ett stort antal politiska personligheter, äfven bland dem som efter statspA at aAnh anKnd sSfver slöto sis till