Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 3

kan hennes hemliga kärlek till en annan, och när den svartsjuka skådespelerskans eldtunga låter alla straffets och hånets åskor ljunga öfver den arma Catarinas hufvud, känner man nästan medlidande med den af blygsel förkrossade, och den sedliga känslan finner sig i någon män försonad, I Eden finnes intet tecken till någon sådan försoning. ÅAskådaren har ännu icke hunnit erfara någon grymhet af Manfred, innan Bianca redan oblygt framstår såsom en trolös maka, och hyarken af henne eller af någon annan yttras vidare en tanke eller känsla, som gifver någon slags. rsonande upprättelse för det felsteg hon beir och som måste vidare utvecklas till brott, för att omsider krönas af den förbudna kärlekens lycka, öfver hvilken förhänget faller. : Vi veta alltförväl, att operan icke medgif-. ver en så fullständig utveckling af handlingen eller så sträng utbildning af karaktererne som dramen eller tragedien, och att det är en hufvudsaklig uppgift för författaren af en opera-: text, att bringa personerna i sådana lögen,: bvari de kunna lyriskt uttala yexlande känslor och lidelser.. Men detta kan icke anföras. såsom ursäkt derför att karaktererna göras så-: dana, att den fullkomligaste frånvaro af all. sedlig känsla ifrån början till slut göres till det mest utmärkande draget af den handling; som genomgår: en opera. Må. man icke säga, : att denna känsla här för upprättelse genom, Elaisas sjelfuoppofring af trohet mot sin ed. Den tillfredsställelse åskådaren kan erfara vid len tvetydiga, men dock jemtörelsevis visser: igen något ljusare bild, som Elaisas karakter framställer, upphöfves, åter genom hennes sätt att, blott för en teatereffekts skull, genom en. osanning reta den hon. älskar: att: begå! nord och derigenom afhända henne sjelf Hf-j st. Icke hörde åtminstone detta konstlade. sjelfmord till den ed hon: svurit! Hos den! vid teatereffekter uppammade skådespelerskan! Fisbe kan man finna denna upplösning af en ifventyrlig lefnad, som icke mera har någon Ifredsställelse att erbjuda åt den vilda pas-: 1, bogriplig. och naturlig; icke så hos nm klaisa. i i ingen skall tycka, att vi fästat för myc! sva vigt vid operans text och vid den hands ling, som ligger till grund derför. Det är ju alla fall musiken, som är hufvyudgaken i opei I i I i 4