Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 2

ropar eller, såsom det heter i libretton, skriker vildt, på Manfred. Viscardo inträder då från sitt andra gömställe, förklarar Bianca för oskyldig och ber Elaisa släcka -sin harm på honom ensam. Men när Bianca nu får höra Viscardo nämna Elaisas namn, blir hon träffad, deraf,: står upp ur barmen en helgonbild; som hon kysser och: visar Elaisa, och denna upptäcker sålunda i rivalen sin fordna. hittills förgäfves sökta välgörarinna. Men i detsamma uppslås dörrarne, och grefve Manfred inträder, åtföljd af väpnare och soldater. Detberor nu blott på ett orc af Elaisa till den svartsjuke mannen att störte både Bianca: och Viscardo i förderfvet. Men han påminner sig sin fader, och efter en stunds tvekan svarar han på grefvens upprepade frågor om: anledningen till deras härvaro, att Viscardo nyss hade hört, huru tvenne personer hade svurit grefvens död, att han genas hade yppat detta för Elaisa, och att det var för att rädda grefven, som de hade skyndat hit. Den ädla lögnen framkallar ny. beundran för Elaisas själsstorhet, beväpnade riddare och soldater uppfylla scenen och -svärja under krigiskt buller den okände förrädarens död, trumpeter smattra, trummor hvirfla, alla äro firdiga att våga lif och blod för den ädle Manfred, och förhänget faller öfver första akten. Den andra akten, som redan i originalet är betydligt kortare än den första, har ickedestomindre i den svenska bearbetningen blifvit sönderdelad i tvenne, hvarigenom operar sålunda: här fått äfven en så kallad tredje akt. På en öppen plats utanför Manfreds palats visar :sig en hop från striden återvändande soldater, och borgare och landtfolk förena sig med dem uti en Svassande segersång. Viscardo. uppträder och omtalar, att han mörda Brunoro och sålunda hämnat Bianca, sam sjunger ånyo om sin längtan att återse henne. Fruntimmer störta ut ur palatset och omtala att Bianca är död: af ett hastigt slaganfall, och Viscardos kärlekstrånad förbytes nu i förtvif. lan och törst efter hämd.