Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 2

Skådeplatsen flyttas till en begrafningsplats med minnesvårdar, uppresta öfver grefvarne af Syracusa, (enligt hvad man läser i libretton) samt ett grafkor. Manfred åkallar sina höga anor, som aldrig ha tålt någon skyr, den de ej hämnats, och låter förstå, att E.laisa nog vet, huru han sjelf tänker hämnas. Men i den närbelägna kyrkan ljuder dödssången för Bianca; han blir slagen, vänder gig mot himlen, knäpper ihop sina händer och faller på knäs. — En preghiera, är ju en nödvändig ingrediens i hvarje modern opera. Han sjunger derföre på sina knän en sådan, som, att döma af orden, andas ånger, tårar och suckar om nåd och förlåtelse. Medan han ännu ligger på knä, komma väpnade riddare och kalla honom med trumpetskall ooh en krigisk kör ånyo till strids. De gå. Elaisa uppträder nu och talar om sin ed, den hon vill hålla, och om sin faders minne. Hon öppnar grafkoret, och Bianca utträder derifrån i hvit svepning, glad att åter få aulas, men orolig att möta Elaisa. Denna lugnar henne dock och säger sig vilja rädda henne. Manfred, säger hon, hade velat döda Bianca med dolk (hvarför? Elaisa hade ju sjelf genom sin nödlögn undanröjt hans svartsjuka ?), men på Elaisas försiag hade han valt vift. Hon visar en flaska, som blott skall innehålla en sömndryck, men så kraftig, att den härmar döden, och uppmanar Bianca att tömma den, när Manfred återkommer. Då Bianca vill veta, om hon äfven skall få återse Viscardo, börja väl äter afgrundsandar rasa . i Elaisa; men hon blidkas snart igen, och sedan hon blandat sina tårar. med Biancas och med henne sjungit en duett om tårarnes bittert ljufva tröst, lofvar hon Bianca, att äfven få återse Viscardo och att få blifva lyckli med honom. Bianca döljer icke sin glädje häröfver, men Elaisa önskar sig sjelf blott döden. Manfred kommer nu, och Elaisa säger .honom, att Bianca valt gift. En ytterst vidrig scen inträder nu emellan de båda makarne,