Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 1

Behagen och glädjen och löjet Här sjunga :i jublande chor, Hur lifvet bör -Helgas ät nöjet, Dä kärleksgudinnan bär bor. Och att det sista icke är att anse blott säsom ett poetiskt blomster, åtminstone i de sjungandes: egen mening, synes man kunna sluta deraf att, när gudinnan ett ögonblick försvunnit och de deröfver oroliga savaljererne och damerna förgäfves sökt henne både i palatset och i löfsalarne, de genast hafva den lugnande förklaringen öfver hennes hastiga försvinnande till hands: Kanske kärlek henne fängslar I en tillbedd älsklings famn. Grefve Manfred är likväl icke just bland dem, som finna denna förklaring lugnande. Grefven är väl gift och har en intagande och älskvärd maka (Bianca); men detta hindrar honom icke att nu endast brinna för den nya gudinnan. Ja, han Vill ensam henne äga, Kan ej dela ... marteras vid den tanken att en rival nu kanhända, ... Men den ädle grefven är också finkänslig. Han lugnar sig derföre äfven för sin del åter snart, i det han påminner sig, att blotta tanken derpå, att Elaisa skulle kunna gäcka hans hopp; vore ju ett brott, vore kränkande för en själ, så skön! Alltså, bort det! Lyckligtvis återkommer äfven den förlorade gudinnan straxt, och alla svattsjukans misstankar skingras nu, när hon låter förstå, att hon endast hade aflägsnat sig för att uppsöka en bekant blick, som bade ådragit sig hennes uppmärksamhet ibland maskerna, och att denna blick hade tillhört — ett fruntmmer. Man erfar nu, att när Elaisas fader en gång hade af en, för öfrigt obekant, tyrann Varit dömd till döden, tyranhens. dötter hade af medlidande med hehnes smärta bevektsin grymme faders hjerta och utverkat nåd. Eaisa häde då i tysthet svurit att belöna denna engel, som hon hade att tacka för sin faders lif, och hade till en början såsom minne och tack