Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 1

scen. Om vi nu välja Il Giuramento till utgångspunkt för deras framställande, så sker det således icke derföre, att denna opera står alldeles ensam i sitt slag, utan emedan den för tillfället är det nyaste och mest framstående exemplet på en riktning, som vi icke kunna anse annorlunda än såsom en beklaglig förirring inom konsten och som vi derföre anse oss böra med något allvar bekämpa. Låtom oss således kasta en blick på den handling, som utgör det egentliga innehållet af den på vår scen nyaste moderna operan! I det sköna vällustiga Syracusa herrskar grefve Manfred. En främmande dam, Elaisa, uppträder i denna stad och synes der vara föremål för en allmän hyllning. Hon åtföljes af en man, som hon utgifver för sin broder. Men Viscardo — så heter denne man — är ingen annan än den landsförviste, siste äitlingen af huset Benevento; och långt ifrån att vara Elaisas broder, såsom han af folket och af grefve Manfred anses, är han i stället hennes älskare, åtminstone af henne älskad ehuru sjelf visserligen endast med köld besvarande hennes kärlek. :Det är nemligen en annan låga, som förtär honom. Han kan icke älska Elaisa, emedan han redan förut blifvit förälskad i en okänd skönhet. Man vet väl icke så noga hvar, när, hur eller hvarför. Men, lika godt! Han är sin första kärlek trogen . . . O, du, hvars namn jag ieke vet, Hvi flydde du från mig? Jag fyller verlden med min sorg Och söker fåfängt dig. Ett ögonblick tig skäda, Att säga: jag dig älskar! Är allt mitt hopp på jorden. Så sjunger han klagande med bänr:ckning nidt under den lysande fösten, som firas med nusik och dans och masker i Elaisås palats och i den illuminerade trädgården derinvid, varmed operan öppnas. Syracusas öfriga i festen deltagande kavalerer och damer hylla emellertid en aönan sladare lefnadsvishet, när de höja sna röster SA:dels takt: ö