Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 1

nerligaste förbindelse med -hvarandra, ja ömsesidigt genomtränga och bestämma den ena den andra. Ochom, vid njutningen af ett sådant konstverk, poesien mindre omedelbart framträder för vår uppfattning än musiken, så är det icke derföre att den förra endast är att anse såsom en mannequin, en mekanisk stomme, utan emedan dess osynliga pulsar genomströmma det hela, såsom blodet genomtränger den lefvande organismen. Men om så är, och då operan tillika -skall innehålla utvecklingen af en dramatisk handlipg, kan det icke vara likgiltigt, om de känslor och lidelser, de karakterer och situationer, som poesien erbjuder kompositören till musikalisk behandling, äro ädla, menskligt sanna och ledande till en förnuftig utveckling, eller om de äro oädla, djuriska och utan förnuftig plan eller sammanhang. Det kan icke heller i operan mera än i dramen vara likgiltigt, om brottet och lasten förherrligas, eller om de framträda i ett sådant förhållande till sina motsatser, -eom innebär någon försoning för den sedliga känslan. Om vi t. ex. skulle finna, att den moderna operan eller dramen vill införa oss i-en atmosfer af tankar, begär och gerningar, mera öfverensstämmande med de lefnadsåsigter, som kunna antagas tillhöra innevånarne på Långholmen eller galerslafvarne i Brest eller Toulon, än med en sedligt bildad mensklighets fordringar, så skola vi förmodligen ganska snart komma på den tankan, att vi göra bättre uti att sitta hemma och, om vi kunna egna en stund åt musik, spela Beetbovens sonater eller höra på Lindblads sånger, än att gå på teatern. Det är för närvarande upptagandet på den kungliga teaterns lyriska scen af operan I Giuramento eller Eden, texten af Gaetano Rossi, musiken: af Saverio Mercadante, som gifvit oss närmaste anledningen till dessa betraktelser, Rättvisan fordrar dock genast det erkännandet, att man haft anledningar nog att göra dylika betraktelser redan långt för detta äfven vid andra nyare pjeser, säväl operor som dramer, hvilka blifvit gifna på samma