Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 1

IL GIURAHENTO ELLER EN MODERN OPERA. Är musiken en konst att genom tonernas makt enligt skönhetens eviga lagar sätta menniskosjälen i rörelse? Eller är den blott en konst att genom mer eller mindre klingande ljud på ett angenämt sätt kittla våra hörselorganer och smeka vårt sinne? Är hon för tonkonstnären ett sätt att gifva ett genom skönheten förklaradt uttryck åt våra känslor och lidelser? Eller är hon blott en betydelselös lek medverkningar på vår örhinna, hvilka endast genom olika tonverktyg och genom en viss grad af beräkning skilja sig från bäckens sorl och fåglarnes qvitter? Se der frågor, som musikens vänner väl egentligen redan längesedan hvar för sig torde hafva besvarat, men som de dock, vid åhörand.t af våra moderna operor, icke sällan måste befara att mängden af åhörare knappast för sig uppkastat, när de med handklappningar och bravorop skänka bifall och hyllning åt den själlöra öronfägnad, som nu för tiden så ofta bjudes oss i stället för själfull musik. Vi äro inga ensidiga förfäktare af någon viss skola, höra icke heller till dessa trumpna föraktare af glädjen, för hvilka hvarje dansmelodi är en styggelse. Vi kunna vid tillfälle njuta lika väl af Cimarosa, Bellini eller Auber, som af Marcello, Mozart eller Beethoven; vi kunna till och med någon gång glädjag af en Strauss eller Lanners stråke lika väl -gom af en nordisk folkvisa. Men vi älska dock företrädesvis den musik, hvaruti vi kunna spåra fläkten af en själ, en ledande tanke, en mensklig känsla, som uti tonerna söker sitt genom skönheten förklarade uttryck. Och framför allt älska vi att få göra denna fordran på det slags musik, som använder menniskorösten till verktyg för frambringandet af sina toner. Ty så långt, vi bekänna det öppet, hafva