Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 1

vi icke kommit i fördomsfrihet, och så långt skola vi väl ej heller någonsin komma, att vi skulle kunna förmå oss att betrakta menniskans röst ungefär på samma sätt som en klarinett eller en speldosa. Vi kunna aldrig glömma, att skaparen uti menniskorösten — och endast uti den — nedlagt den förmågan att på en och samma gång kunna både genom språket uttala hvad som rörer själens innersta och tillika deråt genom toner gifva ett, förklaradt uttrycks Vid hvarje komposition för sång, större eller mindre, fästa vi derföre uppmärksamheten, icke blott på de ljud, som äro ämnade att genom de menskliga struparnes, likasom genom andra instrumenters, mekanism frambringas, mutan äfven — och hvarföre icke åtminstone lika mycket? — på den tanke, som genom orden uttryckes, och hvilken tonerna endast äro ämnade att låta för oss likasom framstråla 1 ett förklaradt och renare ljus. Och då vi hylla denna åsigt om sången i allmänhet, så hylla vi den framförallt i afseende på operan. Det är oss icke obekant, att det gifves operakompositörer, som tillverka eller låta tillverka texten för en tillämnad opera, ungefår på samma sätt som tapetseraren tillyxar ställningen till en blifvande divan eller causeuse. Likasom det oädla, grofhyflade virket, som tjenar till stomme åt möbeln, är ämnadt att dö:jas af siden och sammet och guld, eller som ståltrådsställningen i den uppstoppade papegojan döljes af de lysande fjädrarne, så skall äfven, menar man, poesien uti operan öfverskylas af musikens broderade tyg 1 förening med dekorationernas och kostymernas brokiga färger. Texten må derföre vara huru oädel som helst; blott den är aldrig så litet, för att så säga, grofhyflad och tjenar att gifva ett slags sammanhållning åt det hela, så är den god nog för sitt ändamål. Musiken är ändå allt. : 2 Vi kunna icke gilla denna åsigt, ehuru allmän den än må vara, För att operan skall blifva ett i sanning skönt och helgjutet konstverk, måste poesi och musik träda i den in