Aftonbladet – 31 januari 1852, sida 2

öfrigt Hypotheksföreningarne beträffar, så må H.H. serna för mig kalfatra dem bäst. H.H. gitter....De ir0 många nog och stora nog att freda sig sjelfva. ätt beder jag dock om: betag hvarken dem eller undra rättigheten att opåtaldt inlösa sina skuldsedlar, vär de för godt finna, efter tilländalupen i behörig rdning skedd uppsägning! För att riktigt åskådliggöra H.H:s ovilja mot Spar;ankerne i allmänhet och Stockholms isynnerhet, näste jag ur den värderika skrifvelsen, hvartill måvända konceptet blifvit förlagdt, kopiera följande: Sparbankerne. Tid och utrymme tvinga mig att ndast afse Stockholms. Huru uppfyller den sitt änlamäl? Jo! den blyges icke att bjuda meborgaren i stt land med fastställd 6 procents -maximi-ränta enlast 4 procent och icke en gäng det, utan förstifrån ästa första månadsdag efter insättningen. Hur användas insättningarne? Jo! att inlösa inteckningar, senom borgen göra pant-artiklar af enskilde medborrare och utläna ät en eller annan menighet — d. 7. 8. hjelpa, icke den som hjelp behöfver, utan den som redan har säkerhet i händer och alltförväl borde kunna hjelpa sig sjelf utan biträde af någon bank. Denna anmärkning bör lämpas till alla vära penninse-inrättningar, ty man vet att när någon söker län, så är hufvudfrågan — icke såsom den borde vara: hvem är lån-sökanden? Behöfver han verkeligen hjelp? — utan: hurudan är säkerheten? Hitintills hafva motiverna, till den stora invändningen H.H. behagat afgifva emot alla bankinrättningar i riket, varit sådan, att man kunnat taga den för skämt eller allvar, allt efter behag. Men då H.H. kom in på kapitlet om Sparbankerne, synes all måtta hafva blifvit Jagd äsido. Hvad särskilt Sparbanken i Stockholm beträffar, så fyller den sitt ändamäl på ett sätt som svärligen kan klandras. Men man måste först veta hvad som är ändamälet med en Sparbank och defta synes H.H. icke hafva gjort rätt klart för sig. Det mest allmänna föreställningssättet, om hvad som utgjort anledningen till de verkligen menniskoälskande inrättningarne vi här kalla sparbanker, är att dylika banker skulle befordra sparsamhet hos befolkningen och omtanka för kommande dagar. Men för att lyckas häruti var det oundgängligen nödvändigt att uppställa som grundprincip: iakttagandet af största möjliga säkerhet; ej af största möjliga räntevinst på säkerhetens bekostnad. . Detta är anledningen hvarför Sparbankernes direktioner icke anse sig berättigade att af den fattiges besparingar göra en nödhjelpskassa. Jag är öfvertygad att de samtlige icke desto mindre gerna se, om det skulle lyckas H.H. att i sin bankrörelse tillämpa den satsen: att låna endast den som hjelp behöfver utan afseende på den presterade säkerheten. 4 Men om denna vackra sats endast är en af H.H. uthängd skylt, då borde H.H. blygas för det språk H.H. fört emot Sparbankerne. Rätt artigt är att förnimma hurusom H.H. efter tioårigt begrundande funnit att den som redan har säkerhet i händer alltför väl borde kunna hjelpa sig sjelf utan biträde af någon bank., Det är i sanning att slå hufvudet på spiken och det skulle icke förväna mig om H.H. uti sin nästa epistel skulle behaga förklara, att den, som har riktigt goda varor, behöfver ingenting sälja? Dä H.H. särskildt ordat om Privatbankerne och nu dertill. yttrar sig om Landsortslänebanker,, så torde det tillätas fräga huru. dylika äro beskaffade och hvarest de äro belägna? De arma Filialbankerna, som i födseln redan förklaras vara de sämsta af alla,, torde väl till slut blifva. de som befria landet från alla andra slag. af sedlar än riksbankens. Huruvida H.H. anser detta för en fördel kan naturligtvis ingen gissa, men nog har det af mänga varit ett önskningsmäl under åratal. Utan vidare för dagen har äran teckna —nna den 17 Jannuari 1852. Jöns Banko. stR