Aftonbladet – 30 januari 1852, sida 3

Jtemäl, som mäste, och skall vara, att kunna med klara argumenter öfvertyga sin motståndare om dess misstag. De afvikelser frän. denna grundsats jag har tyckt mig förmärka uti de vexlade skrifterna, kunna likväl förklaras sälunda: att författaren till anmärkningen etc. har låtit öfverväldiga sig af den förtrytelse, det ogillande, hvaraf hvarje rättskaffens man ögonblickligen gripes, dä han erfar att ett numera försvarslöst menniskostoft, eller rättare, en hädangängen förtjenstfull mans ädla och goda afsigter stämplas med vanärans brännmärke, icke allenast för den närvarande generationen, utan äfven för de kommande slägtena; — hvaremot recensentens stränga förkastelsedom . öfver Gripenberg synes härleda sig ifrän den missledning, som han har valt till rättessnöre för sitt omdöme utaf vära sednare historieskrifvares uppgifter, så mycket oförlätligare af dem, som lagliga och för Gripenberg frikännande undersökningar föregätt och kunnat hafva varit dem tillgänglige, innan de utgäfvo sina historiska arbeten. Mängen torde redan vid genomläsandet af denna inledning göra den frägan för sig sjelf: — med hvilken större tillförlitligbet tror väl sig denne uppsattsförfattare kunna bedöma en tilldragelse, som skedde redan för nära ett halft sekel sedan, än vära lärde män och utmärkta historieförfattare, hvilka med ihärdiga forskningar bafva rätt framdraga sanningens ljus ifrån förflutna tider? Frågan är billig; men der kan enkelt besvaras med genfrägan, neml.: Ar det säkert, att alla vetenskapsmän, som tolka historiens tilldragelser, just alltid gifvit sig tid och gjort sig besvär med att noga afsila det förflutnas sanningar ifrån dess dikter? — Jag betviflar det, och skall i fortsättningen af denna min uppsats framlägga mins skäl till detta misstroende. — Männe dessutom icke ett äsyna viltnes utlätande öfver en tilldragelse ifrän dess början till dess slut bör vara lika, omicke mera tillförlitlig, än den bäde af tid och rumy der tilldragelsen skett, längt skilda historieskrifvarens, som ofts nog begagnar traditionens hjelpkällor, meddelade af andra personer, lika litet orienterade med sjelfva sakförhällanderna som han sjelf är, och hvilkas berät telser icke sällan motiveras af klanderbegär, afvad och skadeglädje, för att på storpratets grund höja cin tgen personlighet, sitt eget anseende. Det är på närvarons basis jag vill bygga mina omdömen öfver konventionen i Kalix och Gripenbergs ätgöranden derstädes. Att hvarken storpratet eller klanderbegäret (hvilken förmäga hos en del menniskor, då den behandlas med skicklighet och takt, anslär och tilldrager sig hopens uppmärksamhet) skall leda min penna, lärer väl ingen, som läser mitt beriktigande, kunna lägga mig till last, sedan jag nu på förhand får bekänna att jag i denna skrift kommer att framträda säsom Gripenbergs försvarare. 1808 och 1809 ärens krig i Finland gjorde jag ända ifrån finska armeens uppbrott ifrän rotarne och afmarseh till den gamla grenen som skiljde detsvenska Finland frän ryska kejsardömet, samt fortsatte oafbrutet denna bana i egenskap af chef för ett jägarkompani vid Björneborgs regemente, under den tappra och utmärkta brigadchefen, generalen von Döbelns befäl, så länge hans helsa tillät honom att med sitt sällsynta fältherresnille på stridsfälten gagna armeen och fäderneslandet. Derefter fullföljde jag denna min bestämmelse, tills att konventionen i Kalix afslöts. Säsom på stället närvarande der, borde jag väl ega någon, om icke all, kännedom om de bedröfliga orsaker, hvilka hufvudsakligast vällade upplösoingskatastrofen med, om jag så får uttrycka mig, spillrorna af den tappra finska armåen, hvilken dock i hvarje fall under detta krig fräjdade och häfdade den svenska krigsäran, och vid mängfaldiga tillfällen tvingade sin öfverlägsna fiende till enahanda erkännande. Sedan alla medel till motständ och alla förhoppningar om framgång för finnarne af vederbörande voro uttömde och förlorade; sedan genom den längt framskridna kalla ärstiden möjligheten för moderlandet att sända ät armeen hjelptrupper och förnödenheter var tillintetgjord, afreste de förnämligaste finska befälhafvarne till Sverige, och åt Gripenberg öfverlemnades den tyngsta bördan, det sväraste uppdraget af kriget, nemligen att emottaga högsta befälet öfver hvad som ännu återstod af den krigslystna och krigserfarna armöen, att dermed ännu göra ständ emot den öfverlägsna fienden. Till hans närmaste man, i egenskap af generaladjutant, bestämdes öfversten friherre Palmfeldt. Denne herre, betraktad såsom krigare, saknade, efter min öfvertygelse, de förtjenster och egenskaper, hvilka utgöra förnämligaste vilkoren för att kunna erkännas vara en oförskräckt och beslutsam krigare, i synnerhet uppä en sä förtroendefull och maktpäliggande plats som den i han innehade, hvarifrån underlydande trupp och be-l: fäl väntar och fordrar det högsta föredömet. Märkasl. bör att Palmfelt här har af mig blifvit bedömd endast med afseende på hans egenskaper och förmåga säsom krigsöfverste eller högre befälhafvare, grundad på den erfarenhet jag vid tvenne krigstillfälligheter, den ena i Stralsund 1807, den andra vid Kaukojocke i Finland 1808, om honom kunde i öfvertygelseväg hos mig stadga. Palmfelts äsigter vidkommande konventionen stodo i strid med Gripenbergs, stödda på vida mera mad och beslutsamhet än den förres, hvar före också Gripenberg icke kunde hafva något stöd eller nägot förtroende till sin närmaste man, men fast mer obehag och förargelse af honom. Under sö beskaffade eminenta förhällanden nödgades Gripenberg emottaga det icke afundsvärda högsta befälet öfver en i sanning till fotoch kroppbeklädnad till det mesta trasig, utsliten, ringa krigsmakt, uti Sveriges nordligaste luftstreck, vid en ärstid då dygnets köldgrad vaggade mellan 30 å 35 grader. Hvar och en som ämnu erinrar sig 1809 års vinter, hvars like förut mannaminnet icke kunde erinra sig och som icke derefter, nära ett halft sekel, har existerat, kan göra sig föreställning om uti hvilken uselhet denna armå befann sig, för att kunna på stridsfältet göra ens en timmas stånd emot en väl i alla afseenden försedd och vida manstarkare fiende, hvarjemte för Gripenberg saknades tillgångar till transportmedel af alla slag uti det fattiga, uttömda landet, i händelse Lan nödgades företaga en reträtt. Det vill nästan synas, som krigets gudinna, eller ock den skröpliga menniskovarelsens sista återstående maktutöfning, hade bestämt honom att bli krigsmotgängarnes ofterbock; ty ban var aldrig väl anskrifven hos fältmarskalken Klingspor, redan för längt förflutna tider sedan, emedan han var en öppen, redbar man och medborgare, som icke alltid gillade dennes ätgärder. Hans krigareförtjenster, skicklighet och tapperhet säsom brigadchef, gjorde honom dock behöflig under krigets lyckligare skiften, hvilka egenskaper han äfven under dess lopp vid mänga tillfällen effektuerade, mot svarande dei förtroende som den vördnadsvärda förmägan, gamla generalen af Klerker egnade honom, då han, redan innan grefve Klingspor emottog högsta befälet, utnämnde Gripenberg till chef för tredje brigaden. (Forts. följer.) ESEESSETSOETKSEAEEE om Pans RAR oo LI HATTAR TED !