Aftonbladet – 30 januari 1852, sida 1

rerarne, förskräckte öfver eldens annalkande, cke försöka att närma sig till kajuttrappan; ag uppmanade dem satt gå framåt; men förväfves, och med ett djupt andetag : kom jag öskadd åter upp: på öfra däcket. i Ingen beskrifning kan gifva ett riktigt. besrepp om det skådespel som der visade; sig. Med undantag af officerarne och de somshörde till nattvakten var jag den ende,:söm ens fill någon del: var klädd: i EA Allt-hvad menskligt bemödande kunde åstadkomma försöktes åf kapten Symons,. som, utan: att tänka på sig sjelf, sökte. förmå valla att hjelpa till med eldsläckningen; men förgäfves, ty så hastig var lågornas framfart, att all kommunikation mellan förn och aktern redan var blefven omöjlig. : Den sista -order jag hörde honom gifva, var denna: För Guds skull, mr Roberts, lägg fartyget fördevind.s Mr Roberts försökte genast detta, ochunga Vincent, som höll på att fira ned jollen, hastade till. rodret och lade upp: det, till-dess skeppet föll. af. Emellertid nedfirades den aktersta. båten på bagbordssidan (jag förmodar postbåten) med en besättning af sannolikt 25 man; men i samma ögonblick den nådde vattnet reste sig. fören, och alla som. voro deri kastades akterut och föllo öfver hvarandra under: förskräckligt skrik. ; z Nästa båten i ordningen förut (slupen) nedfirades också uppfylld med folk, -men.genom någon tillfällighet gick aktertacklet ensamt loss och båten släpades af förtacklet framåt med sådan hastighet, att sjön slog in