Aftonbladet – 29 januari 1852, sida 3

dant verk efter dess åhörande en gäng; vi pästa dett: till trots af den erfarenhet man har af den lätthe och säkerhet, hvarmed personer, som idka det jour nalistiska skriftställeriet, fälla sina peremtoriska dom slut. Insändaren, som ej saknar all erfarenhst on musikaliska konstverk och dessutom på förhand: va bekant med Mercadantes Giuramento, tilltror sig visserligen ej att derom uttala nägot objektivt gällande omdöme; men skulle dock vilja fästa uppmärksam heten på ätskilliga delar af detta arbete, hvarigenon det mähända kunde visa sig, att arbetet icke sakna musikaliska förtjenster till den grad, som man af des: anmälan i några af Stockholms tidningar kund blifva förledd att tro. Hvad först angär libretton, så mä det medgifva att den, likasom de allra flesta operatexter, har sine stora ofullkomligheter. Men man får ej vid en oper: lägga alltför stor vigt vid libretton, ty i så fall skull man nödgas förkasta nära nog alla operor. Libret ton till Eden är hemtad frän Victor Hugos skäde spel Angelo Malipieri, hvilket, ehuru demoniskt det mä vara, dock är ett utmärkt dramatiskt verk väl tänkt och genomfördt och rikt på vackra scene: och effekter. Karakteren af detta skådespel har gjor det till ett godt motiv för en operakomposition, och vi undra säledes ej på att Rossi och -Mercadante få stat sig dervid. Att det vid behandlingen för operar mäste mycket stympas och förändras är ganska na turligt. Den svenska texten har likväl den förtjen sten att vara en lyckad öfversättning med vacker spräk och musiken särdeles väl underlagd. H Hvad nu sjelfva musiken angår, sä innehåller der mänga vackra melodier och en särdeles värdad in strumentering, hvarigenom Mercadante skiljer sig frär andra moderna italienska kompositörer t. ex. Bellini Donizetti, hvilka skrifvit uteslutande för mennisko rösten och sålunda lagt sin förnämsta styrka i säng stämmorna. Emellertid vilja vi ej bestrida, att jv man kunde anmärka en oklarhet, som äfven lär näm. nas lärdom,i Edenso musik i allmänhet, hvilket gö att den mäste höras flera gånger för att kunna rät: uppfattas. Dä det skulle blifva alltför vidlyftigt ati nummer för nummer genomgå hela operan, vill insändaren endast päpeka en och annan nummer säsom mest framstäende. I första akten är t. ex. tenorarian, som börjar operan efter första chören, begynnande med ett utmärkt vackert recitativ, så rik på sångbara satser, att en sängare aldrig kan önska sig en bättre entrenummer för att genast stämma publiken till sin fördel. Barytonarian, soprankupletterna, qvartetten i första akten, i andra akten tenorarian, barytonarian, fruntimmersduetten, i tredje akten, stora duetten mellan sopran och tenor äro likaså allesamman ganska utmärkta. I afseende på utförandet nämner insändaren mutan all tvekan i första rummet m:ll Normani. Det är nåturligt och bör kanske ej räknas den utmärkta sängerskan till merit att hon, likasom hr della Santa, förstår den italienska musiken; men det är hennes stora förtjenst icke blott såsom sängerska utan äfven säsom skädespelerska, att hon inlägger i sina partier den största natursanning, ädelhet och känsla samt oupphörligt fullföljer sin rol icke mindre under sängen än under det stumma spelet. Detsamma galler äfven om hr della Santa. Med all aktning för vära egna inhemska artister, deras af naturen förlänade stora ressurser och, hvad m:ll Berwald angär, erkända flit, vågar insändaren dock påstå att de härutinnan röja en brist, hvilken mindre bort finnas nu än förr, då de haft tillfälle att studera tillsammans med de italienska artisterna under hr Foronis ledning. Vi erkänna likväl med nöje att de gjort stora steg framåt till ett bättre. Hvad m:ll Berwäld angär röjde hennes utförande af arian i första akten hennes ganska stora skicklighet såsom fioritursängerska, hvilket äfven af publiken belönades med bifallsyttringar; dock synes det insändaren att denna aria icke bort taga en sädan konstfärdighet i anspräk, utan fast mer bort utföras med det allvar och den enkelhet, som öfverensstämde. med situationen. — Dem, som hafva på sin lott att ombesörja det sceniska vid uppsättningen, skulle insändaren vilja göra uppmärksamma på en och annan omständighet, som kap tyckas vara en småsak, men som dock är ganska störande. Vid en ny operas uppsättning väntar nemligen publiken att äfven i dekorationsväg få se nägot nytt; att dä få i nya scener se gamla allt för väl igenkända dekorationer, som ej ega annan förtjenst än att de kanske förr varit vackra, men som nu blott framställa nägot dunkelt i följd af att alla färger äro utblekta och bortfarpa, detta stör. När dertill kommer att de tillhöra olika tidehvarf, så stör äfven detta. När man t. ex. bland grefvarnes at Syracusa grafmonumenter skädar ett kors med inskription A. B. L. Sandgren 1840, eller nägot dylikt, störes deraf det tragiska i situationen och faller lätt in i det löjliga. Insändaren har härmed endast påpekat nägra om: ständigheter vid operan Edenss uppförande, som han ansett ej böra alldeles förbises, och vill dervid blott tillägga att det synes honom innebära en ganska falsk patriotism att bestrida eller tillbakasätta :alanger, derföre att de ej äro inhemska. Allraminst borde Syenskarne göra sig förfallna till en sådan partiskhet, hvilka sett sitt lands talanger emottagna utomlands med så stort bifall. -Insändaren i itminstone för sin del tacksam för de mänga njut ningsrika stunder de italienska artisterna skänkt hoiom, och säsom en följd häraf uppstär den fromma nskap, att Stockholm skulle ega tvenne operor, en vensk och en italiensk. Ingen bör frukta att dett ore för mycket för en stad som Stockholm; det j så längesedan då utom de nuvarande tvenne teavar här fanns en italiensk opera, som gaf fulla hus, amt derjemte en fransysk teater med sin visserliger j stora men dock ständiga publik; således summa jra teatrar utan att räkna en mindre på söder, som. isst var samtida. Om det nu visat sig att dettc unnat bära sig, så frågas om Sveriges hufvudstad: inebyggare ej skulle kunna utföra en sädan önskar om anskaffandet af en italiensk opera? Männe det j vore dem värdigt att pryda denna stad med er sön byggnad och borde de vara angelägna om at en innehades af en utmärkt italiensk sängpersonalt Jten tvifvel skulle detta äfven verka helsosamt för en svenska pperan, då man vet och känner hvilker näktig sporre för framätskridande ligger i denna ria täfian. Insändaren kan ej finna att Stockholm ör eller behöfver stå efter andra hufvudstäder i detta ill. Det vore herrar musikrecesenter i hufvudstaens förnämsta tidningar värdigt att ej låta denna viga falla, utan att bearbeta densamme och bringa en till ett resultat samt dermed göra sig hela den musikaliska allmänheten tacksamt förbunden. RR CY RR Så långt insändaren, — Vi vilja icke nu ppehålla oss med någon vederläggning al vaduti ofvanstående framställning är mer el. Y mindre ensidigt, eller påpeka huru insänaren i andra dear blott ungefärligen uppreat hvad vi sjelfva förut sagt. Såvidt likväl sändarens tal om den iätthet och säkerhet, varmed journalisterne fälla sina peremtoriska omslut — i motsats likasom till den mogna farenhet och ä dre bekantskap med ämnet, varpå han sjelf förmenar sig kunna grunde na egna icke mindre peremtoriska domar — vall anses vara till någon del riktadt emot ;s, så tillåta vi oss dock försäkra insända-!g n och allmänheten, att äfven den af våra g edarbetare, som hittillls i Aftonbladet be. j? ndlat detta ämne, icke heller saknar all errenhet om musikaliska konstverk och dess-lst om på förhand var bekant med Mergadantes h iuramento,. — Insändarens egen bekantskap ed Hartitirot svnes likväl. vara Åatta cam