ansvar; emedan de äro ansvariga icke för regeringens system, de frukter detta åstadkommer för landet, eller de skadliga verkningarne deraf, utan endast för sina rådslag och tillstyrkanden, eller, om man vill gå något längre, enligt 107 S regeringsformen, för underlåtenheten att afstyrka. Så har åtminstone hitintills de konservativas doktrin vid riksdagarna varit uppställd, då de liberala af konstitutionsutskottet yrkat ett totalomdöme öfver regeringen i desshelhet. Men om nu ingen minister är ovilkorligen ansvarig, ej ens för det beslut som ensamt genom hans underskrift blifvit ett factum, hvilket länder till efterrättelse, Hvad följer deraf: om ickeyatt Konungen slutligen måste anses ensam ansvarig; och då någon ansvårighet af högst densamme uti ett monarkiskt konstitutionelt samhälle Kvarken kan eller bör kunna utkräfvas; så blir ju hela styrelsen ansvarsfri, hvilket den ock i sjelfva verket kan anses vara, sålänge reservationsförmeln fortfår att vara ett ofelbart skyddsmedel. Besynnerligt nog vill man icle erinra sig, att hela denna resårvationseller omröstningsprincip, med thy åtföljande protokoller, härleder sig från den eljest så mycket fördömda frihetstiden (elter förmyndareregeringarne), då rådet regerade efter de flesta rösterna, och der följaktligen minoriteten icke kunde ansvara för majoritetens beslut. Uti dessa protokoller fun 10s likväl intressanta och lifliga debatter mellan rådsherrarne angående rikets ahgelägenheter, och deraf var således mycket att hemta såväl vid riksdagarna af folkets ombud, som derefter för häfdatecknaren. Men horudana äro våra stutstådsprotokoller nu för tiden beskaffade? Vi påstå, att en torrare lektyf knappast kan tänkas. Fiomes der spår til: en diskussion mellan rådgifvarne inbördes, eller dem emellan och Konungen? Visst intet. Särskilda meningar, kunna visserligen finnas antecknade af den ena eller andra, men då sådana förekomma, åsyfta de endast att genöm reservationsrättens begagnande på förhand upphäfva ansvarigheten. De liberala hafva under vårt nuvarande statsskick vårit så moderata i sina fordringar, att de icke ens begärt en absolut kollektiv ansvarighet för ministrarne; de hafva, utöfver hvåd grutdlågen stadgar i afseende på uppenbarligen lagstridiga åtgärder, icke fordrat mer, än att hvarje departementschef skall ovilkorligen ansvara för det beslut , han kontråsignerat, och antingen resignera eller, om så ifrågakommer, offra sig för sin Konungs opinion. Är verkligen detta för mycket begärdt? Och hvilken skillnad finnes väl eljest mellan enväldet och det konstitutionella statsskick, som Sverige skall ega. ; Ty om rådgifvarne icke hysa den aktning och tillgifvenhet för Konungen, att de, äfven med eget äfventyr, vilja ikläda sig ansvar för monarkens statshandlingar,. hellre än att blottställa hans. egen höga person för möjligen inträffande anmärkningar; hvad grad af uppoffring kan man då begära, af den enskilda medborgaren, som står aflägse från thronen? Enligt vår åsigt är det derföre hvarje ädelsinnad rådgifvares skyldighet att icke undandraga sig ansvaret för regeringshandlingarne, hvarigenom det alltid skulle mer. eller mindre träffa den personlighet, som. borde stå fri från allt ansvar och allt klander. Anse åter rådgifvarne sig kunna bira ansvaret för åtgärderna, är det rådgifvarnes pligt lika mycket emot monarken som emot folket; att ej bidraga till fortgången af ett system, som förr eller sednare bringar båda i -förderfvet., Det är då rådgifvarnes skyldighet att draga sig tillbaka, Den af de liberala! begärda ministeriella ansvarigheten skulle således lända till verkligt skydd för monarken och monarkien, och visst icke till deras nedsättande eller förödmjukelse. Icke heller kunna vi inse, att en så beskaffad ovillkorlig ansvarighet skulle, såsom Sv. T. synes. förmena, . mera än nu binda konungens beslut, enär deraf icke kunde följa, såsom af .stadgandet i 1772 års regeringsform, att konungen ansågs.i vissa fall öfverröstad, när hans mening icke understöddes af åtminstone en! af rådet. Konungen eger ju dessutom rätt att afskeda motsträfviga ministrar och i deras ställe insätta nästan hvem han behagar. jig Nä Slutligen anse. vi oss äfven böra erinra derom, att ett regeringsbeslut, utan att vara stridande emot grundlag, kan till sina följder vara mera. vådligt än de tydligaste grundlagsöfverträdelser. . Månne det är tillräckligt, att rådgifvarne i så fall inskränka sig till reservationer i statsrådets protokoll och för öfrigt helt lugnt låta saken hafva sin gång. Om t. ex. fråga är om utfärdandet af en krigsförklaring, :kan det. vara öfverensstämmande med konstitutionel rätt, att ministrarne äro fria från allt ansvar, blott de ej glömt att använda reservationskonsten? Det ansvar: som kan. drabba, den kontrasigmerande ministern för ett obetydligt formfel emot grundlagen, borde då -ej. kunna träffa honom för det han kontrasignerat, ett beslut, som kan. föra hela, riket till. förderfvets brant. Enligt en sådan åsigt.om ministeriel ansvarighet, förblir denna en karikatyr. —H: M. Konungen här i går, Carlsdagen, genom örverståthåltaren låtit: utdela 60 famnar ved åt Stockholms fattige. (P. T.) — H.M: Konungen;hår behagat till-hr A. Mankell! öfverlemnay för artisternes och litte-. mag RA RA HT gt hane rdr