Aftonbladet – 29 januari 1852, sida 1

na kamrater. En stormig vinterafton. sutto! ynglingarne och jemförde den behagliga värman i deras egen kammare med den dystra förstörelse som herrskade utanföre. :Görgey såg ifrån fönstret ut på den hvita snöbädden nedanföre, beklagade sig öfver den instängda j kammarluften, svepte sin kappa omkring: sig, oick ut på terrassen och sof i snön ända till morgonen. j Hans moder dog i December 1828 och hans far sex år sednpare. Görgeys anlag hade redan under hans första uppfostran väckt uppmärksamhet, och han hade utmärkt sig på ett lysande sätt, då han, nyss sedan han fyllt 14 är, började sina studier vid militärskolan i Tulno. Der fulländade han inom två år den kurs. som vanligen erfordrar tre, och erhöll sina lärares varma bifall och rekommendation. Sedermera gick han in vid ungerska gardet i Wien, och efter fem års tjenstgöring blefhan löjtnant vid Palatinhussar-regementet. Hans kamrater i denna officerskår tillhörde rika och förnäma hus, och icke utan afund öfver hans öfverlägsna skicklighet gåfvo de sig min af att behandla honom med ett visst förakt. Han lemnade armeen af leda, just när han var på väg att blifva befordrad till ryttmästare. Görgey måste nu välja nytt lefnadsyrke, och han begaf sig följaktligen till Prag och öfverlemnade sig åt kemiens studium; han blef snart utmärkt äfven i denna vetenskap; hans afsigt var att förvärfva sig en profession såsom medel för sin utkomst, och icke lång tid före revolutionen författade han för Liebigs journal artiklar öfver vissa egenskaper hos kokosnötoljan. Vid början af insurrektionen reste han till Pesth, erbjöd sin tjenst åt Kossuth och blef emottagen. Görgeys utmärkta förtjenster hafva ofta föranledt en jemförelse mellan honom och Naoleon. Han egde äfven de minst vackra ragen i Napoleons karakter. Hans egen vilja var den enda lag han erkände, och menniskan ansåg han endast som medel för sig sjelf att komma framåt; hans hjerta var utkyldt af tviflets frost, han hade ingen tro på inflytelsen af en ädel känsla och betraktade folkens enthusiasm såsom barnslig dårsköp eller beröknande egoism. En bekant anekdot målar egenbeterna i hans lynne. I Prag friar han till ett ungt fruntim