Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 2

LIUNHRUVET. I aAllUla RaAlllllaitclliS Session den 16 d:s antogs med 38 röster mot 34 Buerens motion att uppmana regeringen till att gifva dess förbundsgesandt den instruktion att sätta sig emot provincialständernas återinförande. EGYPTEN. Ifrån Cairo skrifves den 29 Dec. att vicekonungen har i en högtidlig audiens emottasit den deputation, hvilken detien den 4 sistl. Okt. i London hållen sammankomst blef beslutadt att afsända, för att uttrycka Londons köpmanskårs tacksamhet för v. konungens bemödanden att betrygga brittiska posters och resandes genomresa ifrån och till östern. Konungen emottog den till honom öfverlemnade adressen mycket nådigt och yttrade det hopp, att de mellan den höga Porten och honom uppståndna stridigheter, hvilka förhindrat anläggningen afjernbanan mellan Alexandria och Cairo, måtte snart blifva bilagda. — NORD-AMERIKA. Ett förslag att utnämna en kommitte för att mottaga Kossuth och presentera honom för kongressen -har -gifvit anledning till en mycket liflig debatt i representanternas hus. Några af talarne bekämpade isynnerhet detta förslag, emedan det lätt kunde synas, som om kongressen derigenom förklarade sig ense med Kossuth i afseende på interventionsprincipen. Under denna diskussion ankom Kossuth till Washington, der Shield och Seward mottogo honom i Senatens och Wallach Mashall i Columbias namn. Han hade derefter en lång sammankomst. -:I senaten föreslog Shield redan den 29 Sept. att mottaga Kossuth på samma sätt som fordom Lafayette, hvilket genast antogs. Kommitteens president kommer således att införa honom med följande ord: Vi presentera Ludvig Kossuth för Förenta staternas senat. Sedan resa sig senatorerna upp och presidenten anmodar Kossuth att taga plats. GODA HOPPSUDDEN. n Engelska tidningar hafva en lång tid haft klandrande uppsatser, med anledning af de ingående underrättelserna om de engelska truppernas ständiga förluster emot kaffrerne. Den sista posten af d. meddelar underrättelser att 2 officerare, öfverstelöjtnant Fordyce och löjtnant Carrey, stapat och en annan officer, löjtnant Devenish, blifvit dödligt sårad. Ianledning deraf läsa vi följande i the Ecomist: Vare det långt från oss att taga en sådan olycka lätt. Det är en sorglig sak att afmejas midt i blomman af sin ålder, men det är mången krigares öde. Det är dessutom ärofullare att stupa på ett sådant fält som Waterloo, der striden gäller konungariken och den menskliga friheten, än i ett guerillakrig med nägra få vildar om en klippig vildmark af ett ringa antal qvadratmil. Det är en sorglig ting att hafva ett sådant krig att föra, och att vår civilisation på en punkt kommer i beröring med en sådan barbarisk fiende. Det är högst beklagansvärdt att ett sådant krig skall fortfara, i den belägenhet, hvari vi nu befinna oss. Allt detta är högst ledsamt, men till slut är det dock ingenting betydande, och intet, som man ej efter stridens natur hade väntat sig. Den är beklagansvärd, men vi frukta att det är den naturliga och nödvändiga följden af civilisationens och barbariets möte med hvarandra, och då först kan man hoppas att den skall upphöra, när bådas gränser blifva aflägsnade från hvarandra. Kolonisterna, fulla af hopp och fruktan, gifva fritt lopp åt sin inbillningskraft och beskrifva dessa skärmytslingar såsom mycket vigtigare än vi finne dem. -Generalmajor Somerset företog sig mot slutet af Oktober att med två eller trehundra man drifva Macomo och hans kaffrer från Kromme Range, ett bergland af omkring 20 (engelska) qvadratmil. Generalen synes hafva med framgång inträngt i vildmarken och bortdrifvit kaffrerna, med hvilka han hade åtskilliga skärmytslingar och åtskilliga förluster. Hans uppgift om sin framgång måste emellertid ej vara fullt tillförlitlig; ty den 9 November, utan någon mellanliggande underrättelse, finna vi honom rapportera: att under denna dag hade en ny strid egt rum, i hvilken öfverstelöjtnanten Fordyce stupade, och han berättar också att åtskilliga fasta punkter af Kromme Range armeen voro i kaffrernas händer. Mot Nagis få vildar, lurande i hålor och fördjupningar för att liksom röfvare plundra kolonister när illfälle dertill erbjudes, är det knappast möjigt att sätta reguliära truppar. Man kan väl .vifla, om ett mycket större antal soldater med fördel kan sättas emot dem, och det ligrer i naturen af ett sådant krig att snarare vara besvärligt och retsamt än egentligen farigt. Kaffrerne gifva sig ej i strid med reguära trupper; de fly till bergen och de fasta platserna, och de måste snarare drifvas ut genom hunger än med våld. Detta krigssätt rekommenderas numera af de kapska tidninoarne. — Förlusten af en tapper officer och ett tjog af manskap är visserligen att beklaga, nen den må icke omtalas såsom en stor Naionalolycka, eller någonting som sätter koloen eller engång kolonisterna i särdeles ara. fs 4 . . . Då man jemförer tonen i de sist hitkomna verättelserna med de förra öfverdrifterna, äro ri böjde att anse kolonisterna vara betydligt ugnare. De hafva med mycket bifall emotagit den från England till dem utsända kontitutioner, och behandla numera styrelsen ned mycken mera foglighet än förr. Det är wu förnyade utsigter till enighet mellan folet och koloniens regering. Men dennaresering skall vinna styrka och folket tryggnet. Koloniens invånare, som kanske äro vättre än drottningens trupper passande att röra vildarne motstånd, skola blifva raskare tt försvara kolonien, och konstitutionen, som terställer harmonien mellan folket och styelsen, är fredens och framgångens förelöpare. ohuru vi lika så uppriktigt som någon af åra medbröder begräåta förlusten af en tapjer officer och några män, betrakta vi i det wela de sista kap-nyheterna såsom de fördelktigaste vi haft på flere månader.