Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 1

De togo med sig den-llla döda — det lilla omedvetna offret, hvars tidiga hädangång bade återkallat hennes arma, irrande moder — till heden, hvilken hon aldrig i sin lefnad hade sett. De vågade ej lägga henne bredvid den stränge morfadren i Milno-Rows kyrkogård, utan de buro henne till en ersam grafplats på heden, der qväkare sedan länge brukade begrafva sina döda. De lade: henne der på en solig höjd, der de tidigaste vårblommorna uppspira, Will och Susanna lefva på Upclose. Anna Leigh och Lisa bo i en hydda, så gömd, att, förrän ni kommer i sjelfva dälden der den är byggd, ser ni den ei. Tom är skolmästare i Rochdale, och han och Will bidraga till sin mors uppehälle. Jag vet endast det att; om byddan är gömd i en grön däld mellan kullarne, så höres dock der hvarje sorgens ljud från hela bygden deromkring; — till hvarje rop på hjelp af den sjuke eller lidande lyssnar en qvinna, med sorgset men godt utseende, som sällan ler — och om hon gör det, ir hennes leende mer sorgligt än andra menniskors tårar — men som skyndar ut från sin undangömda koja och dit, hvarhelst det finnes ett lidande i något hem. Maånget hjerta välsignar Lisa Leigh, men hon — hon ber alltid och jemnt om förlåtelse — sådan förlåtelse, som skall göra henne värd att en gång återse sitt barn. Anna Leigh är lugn och ycklig. Lisa är i hennes ögon : någonting kostbart — liksom ett förloradt silfvermynt, inyo funnit. Susanna är en sol för dem alla. Barn växa omkring henne och lyckliggöra henne. En kallas Nanny. Henne tager Lisa ofta med sig till den soliga: grafkullens och medan den lilla plockar tusenskönor och binder kransar, sitter Lisa vid den lilla grafvården och gråter bittert. SLUT.