Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 1

och sjuk sjelf; när hon hade slutat, att hon kunde icke fortfara att tala. Hon hade all att göra för att afhålla sig ifrån att gråta högt. Omsider hörde hon sin dotters röst: Hvär :ha de gjort af henne? frågade hon. ; ;Hon är i undra våningen. Hon ser så lugn, så fridföll och lycklig ut.s Vita Kunde bon tala? Ack, o Gud — om jag blott hade hört hennes lilla späda röst! Moder, jag brukade drömma om henne. Får jag se-henne, ännu en gång — 0, min mor, om jag flitigt framhärdar, och Gud är mycket barmhertig, och jag kommer till himlen, skall jag icke känna : henne; jag skall icke känna igen mitt eget barn — hon skall fly för mig som för en fremling, och sluta sig intill Susanna Palmer och till: dig, min mor. O:vek; QO,:veln Hon: skakades af en gränslös sorg. I sin ifver att tala hade hon afhöljt sitt ansigte och försökte att läsa sin mors tankar i hennes blickar. Och då hon såg dessa åldriga ögon öfverhöljda af tårar, och märkte hennes darrande läppar, då slog hon sina.armar omkring den; trogna -modrens hals -och gret, så som hon gjort i mången barnslig bedröfvelse, men med en djupare, en olyckligare sorg. Hennes mor tystade henne vid sitt bröst och vaggade henne i ro, som om hon. hade varit ett barn; och hon blef stilla och lungt De sutto på detta sätt en lång, lång stuul. Slutligen kom Susanna Palmer upp med the och smör och bröd till Anna Leigh. Hon stannade och betraktade huru modren matade sitt sjuka, .motsträfviga barn, under det hon uppsökte alla möjliga bevekelsegrunder för att få det till att äta; ingen af dem gaf akt på Susannas närvaro. Denna natt lågo de ihvarandras armar; och Susanna sof på golfvet bredvid dem,