Aftonbladet – 27 januari 1852, sida 1

Borde jag säga hvad jag icke kändes: och i början kunde jag ej känaa allt på en gång, såsom du ville ha mig, Men grym och-hård är jag icke; ty om jag hade varit det, så skulle jag ej ha sörjt så som jag. gjorde.n Han låtsade som om han ville gå; och verkligen kände han det så som om han ville tänka öfver det i lugn. Men Susanna, bedröfvad öfver sina oförsigtiga ord, hvilka hade allt utseende af bitterhet, gick några steg emot honom — stannade — och allt högre och högre rodnande, sade hon med en låg, ljuf ton: O, Will! Förlåt mig. Jag är så ledsen — vill du icke förlåta mig? Hon, som alltid hade dragit sig tillbaka och varit så förbehållsam, sade detta på det ömmaste sätt, med än upplyftade bedjande ögon, än nedslagna till marken. Hennes täcka förvirripg sade mera än -ord kunnat göra; och Will vände tillbaka. Glad i öfvertygelsen att vara älskad, slöt han henne i sina armar och kysste henne, i det han sade: ,Min egen Susanna ! Jnder allt detta vakade modren öfver sitt barn i rummet der ofvanpå. Det var sent på eftermiddagen då hon vaknade; ty sömndrycken hade varit ganska kraftig. I det ögonblick hon vaknade, fästade hon sina ögon med en så orubblig blick på sin mor, som om hon varit förtrollad. -Anna Leigh hvarken vände sig bort eller rörde sig. Det tycktes henne som om den . aldraminsta rörelse skulle upplöst det förstenande välde öfver sig sjelf, som hon under en så fullkomlig tystnad var i stånd att bibehålla. Men efter en stund utropade Lisa med en genomträngande, förtviflad röst: Moder, se ej på mig! Jag har varit så brottslig! I detsamma betäckte hon sitt ansigte, kröp