Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 2

och sorg, som hon genomgått, läto hennes nor endast älska henne ännu mer. Hon stod vetraktande henne med giriga ögon, hvilsas begär ingen blick tycktes kunna tillfredsställa; och slutligen föll hon ned och kysste den bleka, matta handen, sem hvilade ofvanpå täcket. Intet vidrörande störde den sofvande; modren hade ieke behöft att lägga handen så sakta på sängtäcket. Detvar icke något tecken till lif, utom endast då och då en snyftlik suck. Anna Leigh satte sig bredvid bädden och ännu hållande tilbaka förhänget, betraktade och betraktade hon henne liksom hon aldrig kunde se sig mätt, Susanna hade gerna stannat hos sin lilla älskling; men hon hade många som fordrade hennes tid och omtanka, och hennes egen vilja måste nu som alltid gifva vika för andras. Alla tycktes hvälfva på henne bördan af deras sorger, Hennes far, vid elakt lynne öfver sina utsväfningar om aftonen förut, drog ej i betänkande att förebrå henne att vara orsak till lilla mys död; och när, sedan hon för en stund saktmodigt afhört hans förebråelser, hon ej längre kunde betvinga sig, utan begynte gråta, då sårade han henne ännu mer gevom sina föga välbetänkta försök till tröst; ben sade att det var väl att barnet dog; det v icke deras, och hvarföre skulle de besväras s 2? Susanna vred sina händer, och anropade honom att skona henne. Dertill bade hon at! iakttaga alla erforderliga mått och steg för polisens efterspaningar; hon hade att bestyra-om upplösningen af sin skola; hon hade omlankan att kalla till sig en liten tjenstvillig granngosse och sände honom, såsom budbä Wilhelm Leigh, hvilken, hon kände det, borde blifva underrättad om hvar hans mor uppehöll sig, och om hela förhållendet, Hon bad sin budbärare säga honom att hon önskade tala vid honom, och Vi a de