Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 1

Du dödade henneo — ropade den förtviflade — du försummade henne, — du lät henne falla utför trappan, — du dödade henne!v Susanna skingrade den tunga dimman omkring henne, och blickande med sina klara, milda englaögon på den arma modren, sade hon djupt sorgsen: Jag hade velat gifva mitt eget lif för henne. O, mordet hvilar på min själ! utropade den vilda, sitt barn beröfvade modren, med den våldsamma häftighet, som endast den kan yttra, hvilken icke har någon att älska eller älskas af, och för hvilkens skull den måste lägga band på sig sjelf. Stilla! sade Susanna, läggande sitt finger på hennes läppar. Doktorn är här. Gud tillåter henne kanske att lefva.n Den arma modren vände sig hastigt om. Doktorn gick uppför trappan. Ack! modren hade rätt; den lilla var verkligen för alltid död. Och då han stadfästade hennes tro, föll modren ned i ett anfall af vanmakt. Susanna i sin djupa sorg måste förgäta sig sjelf, förgäta sin älskling (sin mer än årsgamla omsorg), och fråga doktorn hyad hon borde göra med den stackars olyckliga, som låg på golfvet i en sådan ytterlighet af elände. Hon är barnets moder!, sade hon till doktorn. Hvarföre vårdade hon ej bättre sitt barn? frågade han, nästan förtretad. Men Susanna svarade endast: Det lilla barnet sof hos mig; och det var jag som lemnade det. Jag skall gå bort för att skaffa henne en stillande dryck, och medan jag är borta, måste ni laga att hon kommer till sängs.n Susanna framtog några af sina egna kläder och afklädde sakta den orörliga, vanmäktiga gestalten. Det fanns icke någon annan bädd