Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 1

som vanligt, ställt tändstickor och allt i ordning i köket, men i fruktan för någon olycka med elden under hans denna gång ovanligt berusade tillstånd, steg hon sakta upp, och tagande på sig en klädning gick hon ned för att hjelpa honom: Ack, de små armarne, som voro lösgjorda från hennes mjuka hals, tillhörde en liten lättväckt sofvande. Nanny saknade sin älskade Susanna, och förskräckt öfver att vara lemnad ensam i det ödsliga, hemlighetsfulla mörkret, som tycktes henne omätligt, smög hon sig bort från sin bädd och famlade i sin lilla nattdrägt till dörren. Der syntes ljus nedifrån, och der var Susanna ock säkerhet! Hon gick derföre vidare två steg nära den branta trappan; och der, förblindad af sömnen, stod hon. Hon vack!ade, hon föll! Ned hufvudstupa på stengolfvet föll hon! Susanna flög till henne och tilltalade henne med alla milda, bevekande, kärleksfulla ord; men hennes ögonlock höljde hennes ögon och ingen klagan kom från hennes bleka läppar. De varma tårar, som runno ned öfver henne, kunde icke väcka henne; hön låg på Susannas knä, orörlig och trött af sitt korta lif. Susanna var nära att svimma af förskräckelse. Hon bar henne uppför trappan och lade henne med ömhet i sin säng; hon klädde sig så fort som möjligt med darrande händer. Hennes far var insomnad på soffan i nedra våningen, och onyttig, ja sämre än onyttig, om han vaknat. Men Susanna flög ut genom dörren, ned på den tysta gatan och till den närmaste läkaren. Men ika snabbt, som hon ilade, följde henne en skugga, liksom jagad af en häftig förskräckelse. Susanna ringde af alla krafter på portklockan — skuggan smög närmare. Doktorn ittade ut genom ett fönster från öfra våningen. Ett litet barn:, ropade Susanna i förtviflan, har fallit ned för en trappai JM 9 vid Crown-!