Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 1

talat, sade han med en så kufvad röst, att hon nästan blef bestört vid ljudet deraf: Min mor, jag skall det.n O, tack vare Gud! Du vill taga hem den irrande synderskan och läka hennes sorger, och leda henne till sin faders bus, Min son! Jag kan icke tala mer, jag svinimar. Will satte henne på en stol sprang efter vatten. Hon öppnade sina ögon och log i det hon sade: Gud välsigne dig, Will. Ack! Jag är så lycklig. Det tycks mig som om hon vore funnen; mitt hjerta är så fullt af glädje.n Denna afton stannade mr Palmer länge och sent ute. Susanna fruktade att han, enligt gammal vana, fått sig ett rus på något publikt ställe; och denna tanke gjorde henne betryckt, ehuru hon hade så mycken orsak till glädje i medvetandet af att Will älskade henne. Hon satt länge uppe, men gick slutligen till sängs, sedan hon så godt hon kunde ställt allt i ordning för sin fars hemkomst. Med fördubblad ömhet och mången varm bön till Gud betraktade hon den lilla rosenröda, sofvande flickan, som var hennes sängkamrat. De små armarne lindade sig omkring hennes bals, då hon lade sig ned, ty Nanny var lättsöfd och, fastän shon var för sömnig för att baserna af de ord hon ännu endast ofullomligt kunde uttala, så hade hon dock medvetande af att Susanna, som var älskad med all det ömma barnahjertats makt, var nära henne och hos henne, Snart hörde Susanna sin far komma hem, osäkert stapplande, sökande först efterfönstret, sedan efter dörrklinkan, under månget högt osammanhängande knot, Den lilla oskyldiga, som slingrade sig omkring henne, tycktes henne allt ljufvare och älskligare, då hon med bedröfvelse tänkte på sin förvillade fader. I detsamma ropade han högt på ljus; hon hade,