Aftonbladet – 24 januari 1852, sida 1

LISA LEIGH.) Ur Dickens HOUSEHOLD WORDS. Susanna rodnade högt upp till tinningarne och lutade sig ned för att taga fatt den lilla kringspringande flickan. Efter ett par minuter återtog Anna Leigh: Will tror att ni icke skulle hysa någon aktning för oss, om ni kände allt; men jag tror att ni icke kan underlåta att ha medlidande för oss i den sorg, som det har behagat Gud att pålägga 0ss; derföre tog jag min hatt på mig och gick hit, gossarne ovetande. Alla säga att ni är så god och att Herren bevarat er från att falla ifrån hans vägar; men kanske ni ännu aldrig har varit pröfvad och frestad såsom mången är. Kanske jag talar alltför uppriktigt; men mitt hjerta är djupt förkrossadt, och jag kan ej välja mina ord, såsom de lyckliga kunna göra. Men hör mig. Jag vill säga er sanningen. Will fruktar att ni skall få höra den; men jag vill just säga er den. Ni måste veta — Men här fattades det den arma qvinnan ord, och hon förmådde ej annat än sitta Vaggande sig fram och tillbaka, med sorgsna, stirrande ögon, riktade på Susanna, liksom om dessa skulle försöka att meddela den smärtsamma berättelse, som hennes darrande; läppar nekade att uttala. Dessa olyckliga, liksom för: stenade ögon lockadå ned tårar på Susannas kinder; och liksom detta deltagande skänkt modren styrka, fortfor hon med låg röst: Jag hade en gång en dotter; hon var mitt bjertas älskling. Hennesfar tyckte att jag firade hemme för mycket, och att hon skulle blifva bortskämd, om kon stannade hemma; ) Se Aftonbl. n:o 17 och 18.