Aftonbladet – 24 januari 1852, sida 1

brukade förr hålla af mig, innan jag fickden sorgsna uppsyn, som förskräcker dem, tror jag. Men den lilla flickan höll sig fast vid Susanna, hvarföre hon bar henne med sig uppför trappan. Anna Leigh satt för sig sjelf, huru länge, visste hon ej. Susanna kom ned med ett knyte fullt af barnkläder. ; Ni måster, sade hon, lyssna något litet till mig, men icke hoppas för mycket af hvad jag vill berätta er. Nanny är icke min systerdotter, ej helier på något vis slägttiul mig. Jag brukade gå bort om dagarne och arbeta. En afton, då jag kom hem, tyckte jag att en qvinna följde mig: jag vände mig om. Innan jag kunde se qvinnans ansigte (ty hon höll det vändt åt ena sidan), erbjöd hon mig någonting, Jag räckte ut armarne liksom at instinkt: och med en frambrytande suck, som :gick djupt till mitt hjerta, lade hon i dem et bylte. Det var ett litet barn. Jag såg mig återigen omkring, men qvinnan var borta ;Hon hade försvunnit så hastigt som en blixt. Jemte barnet var ett litet paket med kläder — ganska få — och så som om de varit gjorda af dess mors kläder; ty de voro för stora fö att vara köpta till ett barn. Jag har alltid varit kär i barn, och jag hade icke mitt fulls förstånd, som min far säger; ty det var ganska kallt, och när jag hade sett mig omkring så godt jag: kunde (ty klockan var slagen tio) och förvissat mig att det icke fanns någon på gatan, så bar jag in barnet och värmde det. Min far blef ganska vred, då Han kom hem, och sade att han morgonen derpå skulle taga det med sig till fattighuset, och före: brädde mig mycket för det arma barnets skull Men när morgonen kom, kunde jag icke lids jatt skiljas ifrån barnet; det hade hela natter sofvit i mina armar; och jag hade hört hurt