Aftonbladet – 24 januari 1852, sida 1

lerföre menade han att hon måste bort till remmande för att lära sig bli duglig. Hon var ung och gladde sig åt tanken att få se något litet af verlden; och hennes far hörde efter en plats åt henne i Manchester. Men ag vill icke trötta er... Den fattiga flickan olef bortskickad; och det första vi fingo höra uf henne, var, då ett bref från hennes far olef tillbakasändt af hennes matmor, som underrättade oss om att hon lemnat sin plats eller, rättare sagdt, hade blifvit utkastad på satan af sin husbonde, så snart han fått kunskap om hennes tillstånd — och hon är ännu icke 17 årt, Den olyckliga modrea gret nu högt, och Susanna gret äfven, Den lilla flickan såg dem i ansigtet och, gissande till deras sorg, begynte också hon att klaga och gråta. Susanna lyfte med ömhet upp henne, och i det hon gömde sitt ansigte bakom hennes lilla nacke, försökte hon att dämpa sina tårar och tänka på någon tröst för modren. : Omsider sade hon: Å Hvar är hon nu? Flicka! Jag vet ej,, sade Anna Leigh, under det hon qväfde sina suckar för att meddela hvad som ökade hennes sorg. Mrs Lomax sade att hon gått..:. Mis Lomax . .. huru, mrs Lomax?s Hon, som bor på Brabanzon-Street. Hon sade mig, att min stackars flicka gick från henne till fattighuset. Jag vill-ej säga något ondt om de döda; men om hennes far hade velat låta mig, — men han var en-som icke hade någon föreställning — nej, jag vill icke säga det; bäst att säga ingenting. Han förlät henne på sin dödsbädd. Jag börsäga, att jag gick icke rätt tillväga. Vill ni hålla barnet för mig på ett Ögonblick ?) sade Susanna: Ja, om det vill komma till mig. Barn