Aftonbladet – 23 januari 1852, sida 1

LISA LEIGH. Ur Dickens HOUSEHOLD WORDS. Jag behöfver ej säga eder på hvad sätt modren använde de långa timmarne; och likväl skall jag berätta er någonting. Hon brukade gå ut, först liksom utan afsigt, till dess hon samlat sina tankar och rigtat all sin kraft till det enda målet; då gick hon med ihärdigt tålamod de minst kända vägar till någon ny del af staden, seende uppmärksamt och med bedjande blick i de gåendes ansigten, ibland uppfångande en skymt af en skepnad, som hade ett slags ögonblicklig likhet med hennes barn och följde då denna med en outtröttlig ihärdighet, till dess något ljussken från en bod eller lampa visade henne det källa, fremmande ansigte, som icke var hennes dotters. En eller ett par gånger vände sig nägon ömsint förbigående om, träffad af hennes sörjande blick, och tillbjöd henne hjelp eller frågade hvad som fattades henne. Sålunda tilltalad, svarade hon endast: Ni känner väl icke en stackars flicka, som de kalla Lisa Leigh, gör, ni det? Och då de förnekade all kännedom om henne, skakade hon hufvudet och gick vidare. Jag inbillar mig att de trodde henne vara sinnessvag. Men hon tilltalade aldrig någon först. Hon tog sig ibland några minuters hvila på trappan utanför husen, och understundom — ganska sällan likväl — betäckte hon sitt ansigte. och gret; men hon kunde icke tillåta sig att på detta sätt förlora tid och tillfälle; under det att hennes ögon voro förblindade af tårar, kunde den förlorade gå förbi obemärkt. ) Se Aftonbl. n:o 17.